Skådespelaren Ben Affleck gestaltade för en tid sedan biograferna i rollen som Marvels superhjälte Daredevil. Hur filmen var har jag inget svar på eftersom jag aldrig såg den, men spelet har jag däremot testar. Förhoppningsvis är filmen desto bättre än vad spelet är.
Superskurken King Pin talar öppet inför medborgarna i New York om att självaste Daredevil skulle vara en av hans bulvaner. Det är nu dags att ta upp kampen, störta den undre världen och vinna tillbaka sitt rykte som den hjälte man egentligen är! Man har sig själv och ingen annan att förlita sig till! Låter det som ett rafflade hett spel som får dig att sukta efter att köpa det?
Pappa har alltid sagt att våld inte löser någonting, SÄG DET TILL DAREDEVIL! Jag kastar mig in på New Yorks bakgator, där tar det ett par få sekunder innan det börjar brinna i knutarna. De är bara kavla upp ärmarna och börja veva! Hela sin väg fram till slutet så är det nävarna som hjälper dig på traven, i längden blir det uttjatat. Kombinationerna av attacker är få och det är lite klurigt att spöa upp flera samtidigt. Det blir lätt så att man delar ut några slag och får sen igen med samma medicin!
Nu har Game Boy Advance funnits ett tag på marknaden, det har under denna tid hunnit släppas ett par plattformsspel som detta. Vad jag lagt märke till är att flera av dem ser snarlika ut när det gäller grafiskt upplägg. De må å andra sidan vara svårt att variera plattformsspel till en enhet med så liten skärm, risken är att allt skulle blir för rörigt om man börjar veckla in grafiken för mycket. Hur som helst är Daredevil tämligen snyggt och tillfredsstället mina ögon väl för den tid jag spelar.
Just när jag ligger och spelar Daredevil slås jag av tanken att riva upp Spider-Man till Game Boy, vid det här laget bör spelet har lite mer än tio år på nacken. Det finns en viss likhet i spelet trots den stora skillnaden i utvecklingen. Det är inte likheten med Marvel jag syftar på då...
Innan jag kommenterar ljudet vill jag säga att ljudet överlag sällan känns särskilt genomarbetade idag. I särklass kan man säga att rollspel håller otroligt hög kvalité på ljudet. Det händer ofta att jag inte ens tänker på vare sig ljud eller musik när jag spelar, och det beror knappast på att jag kortslutit högtalarna med dregel. Tills vi ser en ändring får jag försöka anstränga mig själv för att upptäcka ljudets innersta egenskaper. Min korta bedömning av ljudet i Daredevil är att det är stämningsfullt, det passar faktiskt in bra till hur spelkänslan är. Trots att spelet är långtråkigt och enformigt i sig så känns det lagom hektiskt, man är ju inte direkt ute på fiskesemester.
En liten credit vill jag rikta till mellanscenerna som har klippta bilder direkt från filmen. Här märks det tydligt att Game Boy Advance har ett god visuell kapacitet! För er som vill se något riktigt snyggt bör ni försöka få tag i Silent Hill, introt till GBA är definitivt inte att leka med! Det är lätt det snyggaste jag sett till denna plattform.
Omdöme: Är du sugen på ännu ett halvkast filmlicensspel så är det fritt fram att suga till sig Daredevil! Denna gång tryter dock inte grafiken utan hållbarheten, det är så tråkigt och enformigt att det förslår!
Betyg: 2/6 knappt godkänt