Hela spelet börjas så stillsamt när Max besöker en cirkusföreställning, på bara några minuter dras han ned i en härva som visar sig vara djupare än vad någon kunnat ana. Till råga på allt visar sig Max själv vara måltavlan i detta drama utan att ens förstå varför till en början. Ja, spelet rycker med en på en mjukt och fint sätt ända från början in i träsket av en högst intressant story. Det dröjer inte länge förrän Max får packa sina saker för att bege sig mot säkrare platser.
Blandade inslag
Förmodligen passerar det ingen spelare obemärkt att Level 5 utarbetat en skön och välpassande celshade-grafik, Dark Chronicle imponerar mig som rollspel på flera plan redan från början. Det får mig verkligen att vilja spela mer för att se vad som väntar, originella inslag är ett faktum vad gäller denna genre.
Man kan inte bara uppgradera sin karaktär utan bygger själv upp dess vapen efter egen förmåga, ett inslag jag uppskattade väl. Det känns då som man själv kan kontrollera lite mer hur pass effektiv man egentligen är gentemot sina fiender. När man sedan konfronteras med fiender är inte striden turbaserad utan man knatar runt och viftar med sina vapen i bästa Zelda-stil, helt i min smak med full kontroll över läget.
Som om inte detta vore bra nog så kan man uppfinna olika saker genom att ta kort på saker, sammanställa dessa, köpa råvaror för att slutligen börja bygga. Med lite fantasi och vakenhet kan man göra under för sin färd i denna sargade värld under uppbyggnad. En kort bit in i spelet börjar man jäkta land och rike runt för att försöka återställa allt som blivit förstört av el bosso elako. Här visar sig de strategiska inslagen i spelet, man ska nämligen med hjälp av en jättemanick bygga upp små samhällen igen från grunden. Ja, som ni märker är det en hel del positiva saker med spelet. Det här är inte allt heller, det finns fler positiva saker som ni själva får upptäcka med tiden. Finns det då inget att klanka ned på? Jo, inget spel jag stött på är felfritt än så länge fastän det varit bra nära i vissa fall.
Tidskrävande
De små besöken man titt som tätt ska göra i grottor och dylikt tar onödigt mycket tid samt är alltför lika varandra, men ändå inte. Hela grottorna, om vi kallar det så med ett samlat ord, är uppdelade i etapper som kan klarar en efter en med möjlighet att spara och köpa nya föremål mellan varje. Det här är i grunden ingen dålig tanke om det inte vore för att grottorna ändrar skepnad totalt efter varje besök och har i stort sätt samma uppdrag oavsett vart man kommer. Det ska röjas upp en drös fiender och i slutänden hämta en nyckel av något slag som tar spelaren vidare till nästa nivå.
I det långa hela blir man rent utav snurrig att irra runt i grottorna och leta efter nycklar, man tappar slutligen smaken. Det här är utan tvekan spelet största brist, ungefär samma brist som det första spelet led av. Man kan väl tycka att de borde ha rättat till felet med åren som gått, men icke sa Nicke. Jag själv misstänker också att Sony har licensavtal med Bingo-Lotto i TV4 att få låna deras musik och spela upp i grottorna, det är svår att avgöra om man ska somna eller ropa "- Bingo!". Ärligt talat är musiken av väldigt varierande karaktär, ibland mästerlik och ibland genomrutten.
Omdöme
Slutknorren är ändå rätt god, har man tålamod och överseende med främst grottorna så är det nog inga som helst problem att röja sig genom hela spelet, det finns så pass mycket bra med det i övrigt. Själv kör jag så långt rälsen räcker, allt hänger som sagt på grottorna för min del. Det är synd att så pass många goda originella inslag ska tyngas ned av en av grundstenarna i rollspel. Hade striderna varit klockrena är det inte alls omöjligt att det här hade blivit närapå ett mästerverk.
Betyg: 7/10