"Bra för att vara svenskt." Känner ni igen uttrycket? För några år sedan var svenska filmer många ljusår efter Hollywoods vad det gäller professionalism och produktion. Detta är tyvärr något som även stämmer för en stor del av den svenska spelbranschen. En film jag tycker visar på att även svenskar kan göra actionfilm av hög kvalitet var Livvakterna. Ironiskt då spelet baserat på den filmen och Den tredje vågen inte alls klarar av detsamma. Hela spelet, från manual till design, andas en slags amatörism vi borde ha sluppit för länge sedan.
Den tredje vågen är alltså ett strategispel löst baserat på Anders Nilssons trilogi om brottsligheten i det nya Europa. Uppdragen är löst baserade på olika scener ur filmerna och inkluderar sådana exotiska (nåja) platser som Göteborgs hamn, Riga och München. Inför varje uppdrag använder du dina surt förvärvade slantar till att hyra in diverse specialister. Det kan röra sig om taktiker, livvakter, prickskyttar med flera.
Här infinner sig spelets första problem. Dessa typer tar så hutlöst betalt att man inte har råd att fylla upp mer än två, tre stycken av de fem platser man har i sitt team. När det är gjort får du chansen att titta på bilder av banan. Även här är tanken god, men inte speciellt bra genomförd. Eftersom du inte har en aning om var fienden är utplacerad är de flesta taktiker du kan bygga upp ganska värdelösa. Det är inte förrän spelet börjar som du kan se var och hur de rör sig. Kanske hade det varit bättre om man hade fått tillgång till satellitbilder där fienden syntes och sedan ta bort den radar som visar allt som rör sig under spelets gång.
Nåväl, när spelet väl kommer igång sker allt i realtid och du ger dina specialister order genom enkla musklick. De kan springa, gå, smyga, huka sig ner, och förstås attackera med det vapen de har. Spelet påstår att fienden är intelligent och reagerar på ljud och beter sig realistiskt därefter. Detta är förstås nyckeln till att skapa ett bra strategispel med bra balans. Även om det inte är helt misslyckat finns det alltför stora brister.
Manualen föreslog t ex att man kunde skjuta ett skott i luften för att dra till sig fiendens uppmärksamhet. När jag provade detta, fyra-fem meter ifrån en fiende, rörde han sig inte ur fläcken. Förvisso befann jag mig bakom en trälåda men så bra ljudisolerar inte den. Liknande saker märker man ideligen med fiendens så kallade AI. Enda gången man kan vara säker på att de rusar på en är när man ställer sig mitt framför dom.
En annan fånig detalj är att denna fiende inte slår larm eller ropar på polaren som står tio meter bort. Han eller hon anfaller istället med allt dom har. Allt detta sammantaget gör att man istället för att smyga sig fram till varje mål istället ser till att successivt eliminera varje fiende som kommer i ens väg och vart har strategin tagit vägen då?
Manualen är så knapphändig och fåordig att du knappast behöver den mer än någon enstaka gång i början om du kört fast, men varför är den tryckt på baksidan av en trist affisch som faller sönder mer och mer för varje gång man vecklar ut den? Snålt och opraktiskt, men säger återigen något som bevisar produktionsvärdet.
Låt mig också få säga något om introsekvenserna som är något som kan förhöja både spelvärde och stämning i ett spel. "Högexplosiva introsekvenser" skriver man på förpackningens baksida. Vad det hela rör sig om är en bunt lösryckta gryniga sekvenser från de olika filmerna. Trist, sa Bill. Billigt var ordet, sa Bull.
Man har helt klart haft en hel del idéer som, om de blivit väl genomförda, kunnat leda fram till en ganska engagerande och utmanande spelupplevelse. Nu blir det istället en enformig sörja som andas amatörism och oprofessionalism. Visserligen tycker jag att man ska stödja den svenska spelbranschen om inte annat för att visa att vi också kan. När man ser Den tredje vågen undrar man stilla om vi verkligen kan. Jag hoppas att man håller Den tredje vågen hemlig för omvärlden. De kan ju avlida av skrattkramper.
Betyg: 4/10