När Deus Ex släpptes för drygt tre år sedan enades recensenter och spelare snabbt om att spelet var en smärre sensation. Till bredden fyllt av referenser till teologi, filosofi, ekonomi och demokrati, för att inte tala om att det levererade dåtidens kanske bästa blandning av flera olika genrer. De flesta dilemman och frågeställningar som rör världens utveckling i stort erbjöds kvasifilosofen, samtidigt som tungsinnet ändå inte tvingades på actionspelaren. Man kunde springa runt i tron att det var ett simpelt FPS (first person shooter) man lirade. Det var det inte.
Deus Ex har redan blivit en klassiker. Den smakfulla blandningen av genrer, möjligheten att lösa ett problem på flera olika, icke-linjära sätt och en underbar, nästan postapokalyptisk skildring av en möjlig framtid, var klockren. Jag kunde själv inte lägga ifrån mig spelet utan satt bänkad varje kväll tills spelet var slut och världen räddad. (Beroende på vilket av de tre alternativa slut som fanns du valde att spela förstås...)
Alla vid sina sinnens fulla bruk inser hur svårt det är att göra en uppföljare till ett spel som hyllats så ohämmat på alla fronter. Ändå valde man på Ion Storm och Eidos att fullfölja.
Så har då Deus Ex: Invisible Storm anlänt. Man kan kanske säga att utvecklarna är deus ex machina, teorin bakom uttrycket att åkalla någon eller något för att ingripa och slutgiltigt lösa ett problem. Hursomhelst tackar jag utvecklarna för ytterligare ett spel med klara kvaliteter.
Grafik-tragik
Vi avklarar det negativa med en gång. Det finns inte en recension av Deus Ex:Invisible War som inte tar upp det grafiska mankemang de flesta upplever i spelet. De har rätt. Spelet är förvånansvärt krävande med tanke på sitt utseende. Det hackar vid minsta överoptimism vad gäller inställningarna, vilka dock är många. Med en vass dator och litet pillande här och där kan man få det att flyta hyggligt. Man kan tycka att ett spel som kräver så pass mycket av sin dator verkligen borde glänsa med sina grafiska effekter. Visst ser det bra ut men alltså inte i paritet med resursslukandet.
Till att börja med: ögonen. Ögon är bland de svåraste bitarna att återge i ettor och nollor. Det märks. I Deus Ex:Invisible War möts man nämligen av idel stora ögon som blankt stirrar rakt fram. Alternativet är att bära mörka glasögon.
I övrigt har förstås det mesta i spelet fått sig en ansiktslyftning. Vissa effekter är riktigt läcka, trasdockefysiken fungerar felfritt och ljus och färger glimrar till. Frågan är bara hur många av spelarna som kommer erfara lystern då så gott som ingen har hårdvara som räcker till?
Nog om detta. I övrigt har jag inte många klagomål. Kanske kan man förutom resursslukandet även se över stabiliteten inför kommande patch. Spelet kraschade vid en och samma plats (Ava Johnson-helikoptern. Nej, jag tog inte Sids jet.) vid flera tillfällen. Spara ofta. En sista negativ passus som förtar litet av känslan är att man förstås har sett det förr. Den uppföljaren finns inte som inte liknar sin föregångare. Då hade det väl knappast varit en uppföljare. Det handlar om att göra det intressant för personen framför skärmen. Väcka nyfikenheten och behaget man känner av att avancera. Fet har man gjort.
Ett solitt spel
Deus Ex: Invisible War utspelar sig 20 år efter den allomfattande kollapsen JC Denton (du själv i första spelet) orsakade. Grupperingar har vuxit sig starka i samhället och kämpar nu om i vilken riktning utvecklingen bör färdas. Som ny rekryt i Taurusprojektet får du en chockartad start på ditt yrkesliv. Hela Chicago sprängs i bitar - i en smarrig filmsekvens - och laboratoriet du sedermera placeras i attackeras. Du kastas in i storyn utan förvarning, och snart vet du inte vem du kan lita på. De som spelat ettan känner igen sig. Det stämningsfulla smygandet... spänningen... Det råder inget tvivel om att även det här är ett solitt spel.
Allt eftersom du jagar vidare efter svaren på alla gåtor ploppar uppdrag upp. Du väljer i stort sett själv i vilken ordning och vilka uppdrag du vill utföra. Det är ett bra betyg när man faktiskt känner känslor i ett spel. Jag vill inte bränna ner caféet för den fattige ägaren som försöker få ordning på ekonomin nere i slummen. Inte var det heller mitt fel att den lille katten gick in i den smältande högen av napalm och greaseln jag just skjutit. Man är onekligen lättpåverkad i vissa lägen. Självfallet är det just detta man på Texasbaserade Ion Storm velat uppnå. Spelaren får själv bestämma vilken väg han vandrar och på vilket sätt han vill klara av hindren. Det är inte alls olikt valen man ställs inför i det kritikerhyllade Star Wars: Knights of The Old Republic från i vintras.
Alex D, the man to be...
En stor del av Deus Ex upptas av de olika uppgraderingar, augmentations, du har och kan få tillgång till. Dessa är helt enkelt uppgraderingar till din kropp, som ju är ett biogenetiskt experiment. Balansen av svårighetsgrad, de behållare som uppgraderar dig och även vapenarsenalen känns mer naturlig och faktiskt bättre denna gång. Här tvingas du välja vilken typ av färdighet du skall uppgradera, i motsats till att bara jaga fler behållare för att bättra på samtliga egenskaper som man gjorde i föregångaren. Annars är som sagt det mesta sig likt, på gott och ont. Kanske kunde man varierat en del teman en aning. Men som jag nämnde tidigare, hade det fortfarande känts som Deus Ex då? Tveksamt.
Hur spelet slutar får ni erfara själva. Men att du allt som allt kommer att trivas i Alex sällskap, det tror jag. Har ni inte spelat Deus Ex kommer Invisible War förmodligen att ta er med på en härlig resa. Trots allt har man ofta skyhöga, tillika ouppnåeliga förväntningar på uppföljare. Betyget blir med viss tvekan en åtta.
Betyg: 8/10