I Devastations dystra framtid har ondskefulla storföretag tagit över kontrollen i världen. Det är upp till dig att stoppa dom. Ungefär så kan man beskriva den ganska tråkiga och slitna handlingen i denna 3d-shooter. I övrigt märker man vid en titt i manualen att människorna på Digitalo Studios har haft höga ambitioner med detta spel. Men vägen till helvetet är som bekant kantat av goda ambitioner och det visade sig ganska snabbt när jag började spela Devastation.
Helt klart är att grafiken är enastående vacker att se på, i alla fall på avstånd. Går man närmare på sina ställen upptäcker man en del brister. Som den där stolen jag på ett mirakulöst sätt kastade rakt igenom ett galler, eller varför inte fisken i vattnet som vid närmare inspektion visade sig vara platt som en pannkaka. (Ja, jag är säker på att det inte var någon plattfisk.)Men det är vackert och verklighetstroget. Springer du på en läskburk kan du vara säker på att den skramlande rullar iväg en bit. Går du emot soptunnan kan den tippa över och slår du sönder en flaska kan du ta med den som extravapen.
Fienderna i spelet består av allehanda skummisar som är utsända av storföretaget för att stoppa dig. Här infinner sig dock min största besvikelse. Det har talats en del om den avancerade intelligens som skall styra dessa fiender men av den ser man inget i själva spelet. Allt som oftast står de still och skjuter mot dig för att då och då springa lite i sidled, huka sig ner eller göra en dumdristig tjurrusning rakt emot dig. Detta kan för en nybörjare te sig som någorlunda intelligent men om man hängt med i den här genren ett tag kräver man betydligt mer. Half-life är fem år gammalt men har bättre så kallad AI (artificiell intelligens) än detta spel. Detta gör striderna ganska förutsägbara och tråkiga. Mycket pang-pang men lite strategi. Du får då och då med dig datorkontrollerade spelare på din sida. Även dessa agerar riktigt pinsamt. De kan fastna i grindar, bakom dörrar eller blint rusa fram i skottlinjen. Det tråkiga med det sistnämnda är att du oftast får börja om när någon huvudfigur dör. För att dölja denna uppenbara brist på intelligens har programmakarna istället lagt till en funktion som gör att du kan säga åt dina figurer att anfalla eller stå kvar i skydd. Detta blir mest ett irriterande moment i stridens hetta och gör att man har ännu mindre överseende med deras korkade beteenden.
Spel över Internet är en helt annan sak. Här kan man välja på de vanliga speltyperna såsom "Deathmatch", "Team deathmatch" och "Capture the flag". Det fjärde spelsättet är dock vad som skiljer Devastation från andra spel. I "Territories" ingår du i ett lag som skall infiltrera fiendens bas för att få tag på en hemlig kod. Koden skall sedan användas för att slå av deras försvarssystem varpå man kan förstöra deras återfödselapparatur, d v s det som gör att man skickas tillbaka in i spelet när man dött. Därefter är det bara att jaga de överlevande och ta kol på dem. Spelsättet känns ganska nytt och fräscht och är upplagt på ett sådant sätt att man i princip måste samarbeta och ta fram strategier inom laget för att lyckas. Når du till exempel fram till datorn där den hemliga koden finns går ett larm. Därefter tar det bortåt tio sekunder att få fram koden. Att då ha någon som håller utkik och täcker en är en nödvändig sak. Därför är denna spelform knappast något för ensamvargar. Taktiksnack och samarbete är istället ledstjärnan här.
Alltså, grafik och ljud är helt okej. Tillsammans med ett fräscht multiplayeralternativ är det ljuspunkterna i Devastation. Dock tycker jag inte att det räcker. Man har höga ambitioner men infriar dom inte. Istället döljer man många brister med funktioner som bara blir irriterande. Det blir bakläxa för Digitalo Studios.
Betyg: 2/6 knappt godkänt