Själv fann jag allt för ofta att spelet hade alldeles för många element att hålla reda på samtidigt. I traditionella strategispel av den här typen håller man resurssamlandet till ett minimum. I Dragon Throne har man valt att göra det mer än väl invecklat. För att producera mat behöver man till exempel låta en arbetare bygga en farm, men det räcker inte med det. Sedan måste du låta en eller flera arbetare jobba där, men du måste själv gå in manuellt och välja vilken typ av mat de skall framställa. Dessa flervals-alternativ återkommer i de flesta byggnader och det blir väldigt frustrerande och omständligt efter ett tag. Till slut växer en hel by fram och varje byggnad har då flera olika funktioner som kan vara svåra att hålla reda på. Som ni förstår är det lätt att man förlorar kontrollen, speciellt om fienden får för sig att de skall attackera just när man är i färd att bygga upp sin by.
Precis som i föregångaren, Fate of the Dragon, kan man med hjälp av guld locka till sig berömda generaler. Dessa besitter olika specialförmågor och i flera fall en oöverträffad intelligens som kan ge värdefull hjälp på slagfältet. Dock får man inga som helst tips om detta då båda manualen och de inlärningsuppdrag som medföljer är minst sagt knapphändiga. Har man inte spelat föregångaren får man alltså inrikta sig på att prova sig fram vilket avsevärt höjer inlärningströskeln.
Strider är förstås en vital del av strategispel av den här typen och tyvärr måste jag säga att spelet misslyckas en aning även där. Den artificiella intelligensen (AI:n) är inte den bästa jag sett. Att ha trupper som försvinner på vägen under ett anfall för att de inte klarar att ta sig förbi några träd är under all kritik. Många gånger blev jag också frustrerad när det kändes som om mina soldater utförde mina order lite som de ville.
Försöket att ge enskilda trupper specialegenskaper lät givetvis bra på papperet men i praktiken fungerade det sämre. Att i stridens hetta försöka ge enskilda trupper specialorder kostar i de flesta fall mer än det smakar. Det lönar sig helt enkelt inte att sitta och peta ut specialorder för varje soldat under ett stort slag med ett femtiotal trupper. Detta sammantaget med de få sorters infanteritrupper som finns (svärdsmän, bågskyttar och lansiärer) gör att den välkända ångvältsstrategin, känd från bland annat Warcraft 2, är den som oftast fungerar bäst och det är förstås ganska trist i längden.
Grafik och ljud ligger på en ganska normal nivå. De fyller båda sin funktion utan att glänsa. Möjligtvis kan man opponera sig emot de ganska matta färgerna i spelet men det blir aldrig otydligt. Har man spelat Fate of the Dragon känner man igen det mesta.
Omdöme: Som sammanfattning kan väl sägas att detta är ett bra strategispel för er som antingen spelat Fate of the Dragon eller är genuint intresserade av kinesisk historia. För oss andra försvinner Dragon Throne lätt i mängden och vi fortsätter nog att spela Rise of Nations tills vidare.
Betyg: 3/6 godkänt