Linköpings Folkets Park är en riktig nostalgitripp bara i sin existens. Louise Hoffsten som en av huvudakterna förutspår en djupdykning i svenska bluesreferenser. Och Dan Hylander utgör en gnistrande förespegling om hur 70- och 80-talen lät i skånsk, ångande rocktappning. Det är fredagskväll och regnet som tidigare under dagen bildat kaskader mot fönstret har äntligen givit vika för en lätt förkyld sommarkväll. Prostatarocken - musik till förmån för cancerforskningen - drar igång i Linköpings Folkets Park. Fyra artistuppsättningar: Louise Hoffsten, Boogie Train, Dan Hylander och No Excuse utgör den musikaliska underhållningen, där det står klart redan från början att Hoffsten och Hylander utgör kvällens huvudnummer. Scenen som byggts upp är anspråkslös, men som det ska visa sig, är musiken allt annat än försynt och oansenlig.
Vid åttatiden smyger Louise Hoffsten upp på scenen. Hon hänger av sig skinnjackan, behåller hatten på och slår sig ner. Under devisen jag har inte gjort någon ny skiva på ett tag, har inga nya hits öser hon ur sin egen musikskatt och andras. I sin egen repertoar blandar Hoffsten högt och lågt i textbeskrivningar: från banalitetskryddade Sockerkompis, till fantastiskt formulerade Mellan noll och ingenting, och Nowhere in this world, men alltid med samma jämna, höga kvalitet i röstuttryck. En röst som aldrig ber om ursäkt, och som inte har några skäl i världen att göra det heller.
Halv elva är det så Dan Hylanders tur. Denne skånske Iggy Pop-stirriga rocker öser loss från första ackordet och jag slås av hur jämnt och kraftfullt det låter. Med mellansnack som innehåller de mest absurda referenser till händelser och företeelser, och texter vars rim bara blir rim om de sjungs på råbarkad malmöitiska, överraskar och överträffar Hylander sig själv. När mörkret sänker sig över Folkets Park och gitarrerna rispar ur sig ackorden till Skuggor i skymningen, summerar jag en lyckad rock- och bluesnostalgikväll och skänker en tanke till dess goda ändamål.
Christina Öberg