Han pratar om färdtjänsten som väntar på dem. Men under den 100 minuter långa föreställningen hinner Claes Malmberg med att driva lika mycket med både sig själv, sin uppväxt och vissa samhällsfenomen.
Som artist är han mångsidig: gemytlig göteborgare, ståuppare, skådespelare och sångare. Han sjunger blues och ballader överraskande bra. Men mest är han ju en både fräck och rolig underhållare. Med halsbrytande associationer och finurligt galna filosoferingar lockar han till oräkneliga skratt. Malmberg blir ofta personlig och erkänner t.ex. att han har en ovanlig sjukdom. Den består i en ihärdig koppling mellan tal och andning. ”Om jag slutar prata, så kvävs jag.”
Redan som 17-åring ramlade han in som praktikant på den fria teatergruppen Götateatern. Han började snabbt stortrivas – fast han från början tänkt sig bli fotbollsproffs i Gais. Tur att det inte blev så. Sedan erkänner han sig också vara både buddist och kristen. ”Synd att chansa, man vet ju aldrig var man hamnar.” Alltid bra att ha en bakdörr öppen.
För 20 år sedan var han Ronny Jönsson och likt Bob Dylan hade han ju kunnat få Nobelpriset, eftersom båda uppträder under pseudonym. Men han härmar och sjunger Dylan mycket bra.
Med ca 350 föreställningar under de senaste elva åren kan han också improvisera med bravur utanför manus. Musikerna kan inte låta bli att skratta liksom publiken i den fullsatta salongen. Det är en totalt sett en originell och skön föreställning med mycket värme, fräcka spaningar och fylld av ständiga överraskningar i detta oändliga verbala flöde av en scenvirtuos. We just love him.