Scheja hade valt ett ambitiöst program till den här konserten, inga lättköpta publiknummer utan repertoar av en dignitet som anstår en pianist av hans kaliber. Det han inledde med var det som grep mig mest: Griegs stora g-mollballad, som tillhör mina favoriter. I dess färgstarka variationer visar sig Grieg vara något mer än leverantör av de lyriska och charmiga småstycken han ofta associeras med.
Om han inte hade skapat mer än detta brett upplagda verk så hade han ändå tillhört de stora tonsättarna.Här handlar det inte om att återge en notbild: balladen är beroende av en uttolkare som kan bygga varsamt men med auktoritet.
Scheja målade både klara fjällbäckar och tungt ringande klockor à la Mussorgskij. Hans spel präglades av eftertänksamhet och avslutningen var underbar!
Knappt hade man hämtat andan efter Grieg förrän Scheja var igång med ett stycke av ännu större dimensioner och med en enorm spännvidd i uttrycken: Schuberts Sonat i b-dur.
De storskaligalinjerna och sammanhangen kräver koncentration av såväl exekutör som lyssnare. Scheja framstod här framför allt som melodins och sångbarhetens försvarare, en hållning som nog är den optimala när det gäller Schubert.
Den som nu trodde att det inte gick att skapa mer förtätad dramatik ur en flygel lyftes iväg ännu högre av 200-åringen Liszt och hans Sonat i h-moll. Tvära kast, tjocka klanger, svindlande virtuositet och så ivrig till expressivitet att allt bågnar.
Det finns flera anledningar att beundra Schejas artisteri. Dels att han mitt i de komplexa och avancerade styckena aldrig glömde musikens primära och grundläggande poänger: melodierna, klangerna, att kommunicera och förmedla ett innehåll.
Dessutom är han befriande chosefri - stillsamt och utan yvighet är det musikens innehåll han vill lyfta fram med sitt solida spel. Jag vill påstå att den hållningen vinner i längden.