Du kan försöka att undgå dem mellan bladen i våra tidningar, nationella som internationella, du försöker förgäves, tidningarnas löpsedlar och rubriker fångar din uppmärksamhet vare sig du vill det eller inte. Utrikessidorna är fyllda med intervjuer, artiklar och reportage från världens dagliga tragedier. En katastrof här, ett folkmord där, och det gör sig egentligen ingen mening att upprepa dom, men eftersom människan har tendens att glömma går det inte att blunda för ockupationen av Irak, konflikten Israel/Palestina, den etniska rensningen i Darfur och ibland, om någon gör sig besväret att minnas, det fortsatta kaoset i Afghanistan.
Tv-spelen såg potentialen i dessa konflikter långt innan den stora massan började tänka efter. Jag vet inte hur många titlar, jag vågar inte ens uppskatta hur många spel som bygger på referenser från olika insatser runt om i världen. Men där spelen gjorde det på ett harmlöstsätt med sina pixliga karaktärer i konstiga kläder, förmedlar massmedia en helt annan, bilden av verklighet.
Då, när jag växte upp, var skillnaden mellan Konamis Rushn Attack och SVT: s inslag från kalla kriget ett hav mellan himmel och jord, pixlar och verklighet. Nu figurerar kriget inte längre bara på Tv-skärmen, utan vi hoppar in och deltar med glädje och nyfikenhet.
Full Spectrum Warrior förmedlar vad man kan förvänta sig. Vi får spela huvudrollen i en invasion (!) mot landet Zekistan och dess despot Mohammed Jabbour Al Afad. Likheterna med händelsen i Somalia (BlackHawk Down) anar man från första spelminut. Där dom Amerikanska infanteristyrkorna då ryckte allt längre in i Mogadishu rycker dina soldater in i huvudstaden Zafarra på exakt samma sätt och av nästan samma anledning. Från början bistod man med humanitärhjälp, men när våldet sedan eskalerade till utrensning av en etniskminoritet tvingas du göra mer än att bara bistå. Ert mål blir att störta landets ledare och omvandla det till en blomstrande demokrati.
Spelet börjar intensivt, din konvoj blir attackerad av milismän på hustaken och det är din uppgift att leda dina två team, Alpha & Bravo i säkerhet. Dina två plutoner med fyra soldater vardera alternerar du enkelt med ett knapptryck. Man kan lätt luras av bilderna från spelet och tro att det rör sig om ett i raden av alla FPS som finns på marknaden, och med all rätt. Spelet ser ut och fungerar som ett, skillnaden är att du aldrig kontrollerar den individuella soldaten, istället tar du kommandot och styr dina plutoner från ett chefsperspektiv, ett strategispel i förstapersonsvy.
Varje team består av en gruppchef, granatskytt, kulspruteskytt och en vanlig soldat.Dina två team skiljer sig dessvärre inte åt färdighetsmässigt, utan dom är exakt likadana fast med olika tillkallelsenamn. Tyvärr gör dom identiska förmågorna för respektive grupp att din framryckning blir relativt monoton. Du kan förvisso använda dig av både rök- som handgranater, givetvis din granatkastare och i vissa situationer även påkalla ett anfall från luften. Men på mer än så bjuds man inte på, du får varken köra Jeep, stridsvagn eller flyga stridsplan.
Men istället för tungt artilleri har man på Pandemic valt att lägga fokus på rörelseschemat. Och dom har faktiskt lyckats skapa ett system som smidigt låter dig rycka fram bland storstadens trånga gator och torg. Bortser man från ett fåtal brister förvånas man hur enkelt det går att kryssa fram mellan bilvrak och sönderskjutna fasader. Ibland kan det visserligen bli förödande, ett typexempel är när du gett dina soldater kommandot att ta skydd och likt förbaskat avslöjar de sin position genom att nyfiket snegla fram runt hörnet med en kula i pannloben som resultat.
Och eftersom den Amerikanska armèen kör med mottot "ingen lämnas kvar" tvingas du ta upp din döda kamrat och bege dig till närmaste fältsjukhus, väljer du att lämna honom förblöder han och du tvingas spela om episoden.
Karaktärsmässigt fyller dina soldater bilden av den stereotypa soldaten vi lärt oss känna i filmer och tv-serier. Den svarte och vite exponeras parallellt med den hårde och gode, och varje team tjattrar sinsemellan om vardagliga saker såsom flickvännen hemma i New York, lägenheten med sin otroliga ljudanläggning och när man minst anar det drar dom ett skämt om chefen.
Dina fiender representerar alla sina verkliga förlagor, här finns Hamasbombaren med sina svarta kåpor, Talibanen med sitt långa skägg och den Tjetjensketerroristen med sin kamouflerade uniform som tillsammans gör insatsen i Zafarra långt brutalare än vad man tidigare väntat sig.
Omdöme: Full Spectrum Warrior imponerar inte om man tittar på det del för del. Dom tunga vapnen lyser med sin frånvaro lika mycket som dom få miljöbytena. Att man varken kan krypa, klättra på tak eller rusa fram i kloakerna gör att uppföljaren får orättvist höga förväntningar, men som helhet är spelet utmärkt. Så sluta läs om konflikterna, var en del av dom!
Betyg: 8/10