Att spel blir försenade är inget nytt, snarare är det mer regel än undantag. I vissa fall når hypen sådana höjder att spelet omöjligt kan leva upp till de skyhöga förväntningarna när, och om, det anländer. Daikatana är ett exempel och Duke Nukem Forever har varit "på gång" i ett antal år nu. Men att genomföra en spelidé efter sju år måste nästan vara rekord. Detta är hursomhelst något mannen bakom Lara Croft och Tomb Raider gjort. Sent omsider har så Galleon letat sig fram till spelaren. Men kan ett spel som legat och dragit längre än många vinflaskor ha något att komma med i en bransch där en produkt ofta är förlegad inom ett år eller två? Läs vidare så får du svar på det.
Bruce Willis och Errol Flynn i ett
Kapten Rhama Sabrier är bland de råaste sällar du skådat. En ärrad sjöbuse med ett rykte som ständigt verkar föregå honom. Samtidigt är han en damernas man med ett brett smil ständigt positionerat över den skarpt utmejslade järnhakan. En ledigt uppknäppt röd kavaj matchar de kisande, korpsvarta ögonen. En bröstkorg i granit avrundar den imponerande figuren. Kort sagt en man av män. Det behövs, för på det äventyr vår käre kapten embarkerar behövs varje uns av mod och hjälteegenskaper.
O hoj, landkrabbor!
Historien tar sin början när vår hjälte Rhama som vanligt glider över de sju haven i sitt skepp Endeavor. Ett brev har nått hans valkiga händer. Guvernören av Akbah, Areliano, ber om hjälp och innan vi hinner säga anfäkta och anamma släpps ankaret ner och vi stiger i land. Det visar sig snart att Guvernörens hem inhyser såväl den fagra dottern Faith som den ärelystna hjälpredan Jabez. Huset ruvar på diverse hemligheter och framför allt ett fartyg som osar mystik. Använt av ett okänt folk och innehållande en kraftgivande växt bildar det centrum i hela handlingen.
Det första uppdraget på ön sker i form av en lärokampanj. Det hoppas, klättras, slåss och simmas innan händelseförloppet accelererar och man väl kommer in i handlingen ordentligt.På ytan är manuset som ligger till grund för Galleon inget märkvärdigt. Men sättet det utförs på är episkt och relativt spännande. Inte helt olikt en gammal matinéfilm axlar du villigt manteln och ger dig ut för att rädda bystiga kvinnor (oundvikligt antar jag) och samtidigt banka vett i skurkskallarna. Rent storymässigt är de sju svåra åren som bortblåsta. Ett bra om än enkelt manus är tidlöst.
Monkey Island och Tomb Raider-DNA?
Med tanke på tidsperioden mellan det första pennstrecket och den färdiga produkten är en jämförelse med forna spel inte så konstig. Det ligger nära till hands att påstå att spelet närmast delar genuppsättningen med ett par klassiska spel. LucasArts Monkey Island är mer pussel och komik och mindre action, Tomb Raider mindre komik men lika mycket pussel... hmm, nu blev det rörigt. Likheterna beror troligtvis på det faktum att Galleon är ett hopkok av genrer plus det faktum att det inte spottas ut sjörövaräventyr på marknaden direkt. På papperet är det ett äventyrsspel i plattformsanda, och som alla äventyr innehåller det förstås en hel del klurigheter att vecka pannan åt. Och vilket piratlir med självaktning saknar sabelviftande? Inte Galleon i alla fall. Litet av varje, således.
Okej. Då har vi konkluderat följande: det är som att spela huvudrollen i Kapten Blod, manuset är klyschigt men handlingen väl berättad. Hur fungerar alla de tunga bitarna då? Är kontrollerna och kameran godkända, ser spelet bra ut efter så lång tids utveckling och är karaktärerna något att ha? Lugn. Det kommer, det kommer.
Guldklimp med träben
Det stinker Long John Silver om rubriken, men när spelet luktar saltvatten och den fräna doften av fernissan från skrovet når näsborrarna kan man inte motstå. Dessutom stämmer liknelsen väl överens med spelet som helhet, halvdana omskrivningar eller inte.
Alla pixlar och polygoner är inte guld som glimmar. Men en hel del element lyser starkt utmed den inte helt linjära vägen i Confounding Factors mysiga äventyr. Karaktärerna är väl modellerade och röster och läppsynkning är i toppklass. Bandesignen och miljöerna fungerar överlag även om tiden karvat hål här och där vad gäller uppfinningsrikedom. Nyskapande är det inte. De sedvanliga pussel man löser på vägen är i allmänhet lagom svåra och till och från rätt kul att ta sig an. Det är befriande okomplicerat, något som dock ibland slår över till begrepp som simpelt, gammalt och upprepande.
Träbenet, då? Tja, till att börja med får du inte bara slåss med kodade motståndare. Den eviga nemesis som så ofta ställer till det gör sig påmind även här; kameran. I Galleon styr du egentligen inte Rhama själv. Du styr enbart kameravinkeln med den vänstra styrspaken, och för sedan spaken i den riktning du vill att den gode kaptenen skall röra sig. I praktiken innebär detta ingen större skillnad mot vad man är van vid, men vid vissa tillfällen drabbas styrningen negativt. Klättring och simning är två kända trubbelmakare i spel. Ofta vet man ofta inte vad som är upp eller ner utan hamnar konstant galet. I kombination med de återkommande, tidsbaserade stressuppdrag spelet innehåller är detta ett stort hinder som inte alltid avhjälps genom skickligt spelande, utan mest med turens hjälp. Så skall det definitivt inte vara.
Svårighetsgrad är en sak, bristande styrning en helt annan. Det finns inte mycket som irriterar och förtar spelupplevelsen så mycket som bristande kontroll eller krånglande kamera. Bortser man från dessa frustrerande bitar är kontrollen i allmänhet godkänd. Du rör dig med en något fördröjd effekt, och farten påverkas av hur mycket du rör styrspaken, i likhet med exempelvis de senare Super Mario-spelen. I det långsammaste läget ramlar kaptenen aldrig av smala passager - du måste springa för att riskera. Förlåtande och detaljerad kontroll alltså, precis som i Prince of Persia, vilket för övrigt Galleon säkert har sneglat på en del. Prinsen kutade ju i vintras runt i ett av de bättre äventyrsspelen på länge, och i en kamp dem emellan får Galleon se sig besegrat.
Den tecknade stilen färgar även av sig i rörelserna, som är medvetet överdrivna. Charmigt för det mesta.
Kantig stil räddar grafiken
Om det är något som åldras snabbt i spel så är det grafiken. Det visuella intrycket är förvisso viktigt, men har i de flestas ögon inte mycket med spelkänslan att göra. Här har man valt en tecknad, kantig stil. Jag måste säga att det fungerar utan anmärkning. Figurerna ser förstås överdrivna och underliga ut, men det gör de onekligen i många spel. Spelet utnyttjar inte Xboxens fulla kapacitet, och vid en jämförelse med Ninja Gaiden som nyss kom till "krysslådan" saknar Galleon en hel del i färgdjup, ljus- och skuggeffekter. Att det ser hyfsat ut är i stort sett enbart tack vare den enklare grafik som präglat spelet. Arvet från Lara och 90-talets Tomb Raider skiner igenom ibland. Man tappar hursomhelst inte precis hakan över det visuella.
Simpelt sabelviftande
Man kan inte anklaga slagsmålen i Galleon för att vara invecklade. I grund och botten handlar det om knapptryckande i enkla och mycket få kombinationer. Här och där kan du hitta saker som hjälper dig en bit till på din väg. Svampar påverkar dig rent fysiskt och läker och gör dig snabbare eller starkare. Flintlåspistolerna du finner ger dig ett skott per pistol, och är kul variation till det ibland enahanda sabelviftandet. Kanske man kunde ha utvecklat striderna en aning. I grund och botten handlar det om att trycka på knappar, springa rakt på och hugga ner dina antagonister, eller när det är bosstrider på gång, klättra uppför deras rygg och skyffla ner ditt svärd i nacken på dem. Antalet tekniker är lätträknade och det finns i stort sett bara ett par vapen att välja mellan. Varför inte låta upphittade skatter betala svärdlektioner i en enslig gammal mästares hus på en avlägsen ö? Varför inte låta Rhama kunna ta upp vapen efter de nedhuggna motståndarna? Småsaker, men många bäckar små gör som bekant en stor å.
Hakan över vattenytan
Rhamas haka är som sagt inte bara kantig utan även gigantisk. Tur är väl det, för även om småmissar i delar av styrningen och något klenare grafik än de starkaste konkurrenterna gör sig påminda, lyfter väl avvägda karaktärer med riktigt bra röster och spelets charm i sin helhet det väl över vattenytan. Man vill trots allt kämpa sig igenom handlingen, något man verkligen inte kan säga om alla spel. Det håller absolut inte samma höga kvalitet som Prince of Persia, är inte snyggt som Ninja Gaiden eller lika kul skruvat som ett LucasArts-spel. Det knockar inte spelaren på något sätt. Men det är ett trevligt och lättspelat spel med lagom svåra utmaningar och en kul blandning av det mesta inom plattform- och äventyrsgenren. Lyckas man avhålla sig från att stampa sönder kontrollen vid somliga (sim)passager kan Galleon ge dig ett par dussin timmars avkoppling. Okomplicerat duger gott ibland.
Betyg: 6/10