Gordon Freemans återkomst
Half-Life 2 startar upp sex år efter det första spelets avslut i City 17, en stad som benhårt styrs med fascistliknande metoder. Tänk på vad du sätter dina fötter - varje gång du andas in eller sätter ned fötterna i marken kontrolleras. Allt är så påtagligt provocerat till sin spets, det räcker med att stå för nära en vakt och titta på denne för att få sig en härlig elchock inklämd mellan hjärnhalvorna. Aldrig tidigare har jag upplevt ett spel så pass stämningsgivande och inlevelserikt att jag blir berörd av det, men Half-Life 2 kittlar mig där jag aldrig trodde det var möjligt. Det är som en dröm!
I detta drama träder man, precis som i första Half-Life, in i rollen som frihetskämpen Gordon Freeman - mannen som förväntas lösa mysteriet ikring vad som egentligen gick snett i Black Mesa och samtidigt rädda mänskligheten från allt hot. Gordon definierar ordet prestationskrav med råge, men någon måste ju agera hjälte också.
Berömd fysikmotor
Första sektionen av spelet går åt till att imponera på spelaren med spelets kanske mest överlägsna fysikmotor på marknaden, i stort sett alla föremål går att flytta på egen hand för att vidare placera dem någon annanstans eller helt enkelt kasta dem på något eller någon (!). En bit in i spelet får man en s.k. gravity gun som kommer till stor användning, föremål som är på tok för tunga att själv lyfta är nu en barnlek. Helt plötsligt blir det högaktuellt att kasta sina fiender sönder och samman med allt skrot man kommer över istället för att skjuta ned dem, som man vanligtvis göra.
Det känns nästan löjligt, en smula tillgjort, att en del av problemlösningen i spelet löser sig med hjälp av fysikmotorn. Det handlar så ofta om att stapla saker på varandra eller lossa på något. Men egentligen är det varken löjligt eller tillgjort, det är så enkelt att dagens spel är befriade från en så pass avancerad och utnyttjad fysikmotor att man upplever det... lite löjligt och tillgjort.
Orosmoment till befrielse
Efter att ha studerat ett demo från VU Games där man "flashar" lite med fysikmotorn och lite ansiktuttryck på spelets karaktärer, spelat Far Cry samt Doom 3 var jag helt bombsäker på att prestandakraven på Half-Life 2 skulle vara skyhöga. Tro mig när jag säger att jag inte var ensam om att tänka i dessa banor. Till min stora förvåning flyter Half-Life betydligt enklare på lägre prestanda än vad ovannämnda två spel gör, snacka om prestation. Vänner som har lite äldre datorer, mätt i dagens mått, har inga som helst problem att spela spelet på lite högre inställningar heller.
Sannolikt beror det på en välprogrammerad källkod samt att man belastar datorns hårddisk med så mycket som möjligt för att senare kunna avlasta övrig prestanda i datorn. Oavsett vad så är det ett lyckat moment som jag inte kunde föreställa mig!
Harrison Ford?
Ändå sedan jag bestämde mig för att kasta den där glasflaskan i huvudet på vakten i början av spelet har allt varit en ständig flykt, ingenstans tycks jag gå säker. Är det inte spritt språngande galna vakter som skjuter efter mig kommer det krypandes facehuggers eller en och annan zombie som kommer lunkandes runt ett hörn.
Samtidigt som njuter av situationen känner jag mig stressad, precis som man flyr snarare än försöker vara hjälte för dagen. Stundum går saker och ting alldeles för fort för att man ska hänga med ordentligt i handlingen för att sedan nästan helt stanna av och finna sig själv nollställd mitt uppe i ett radioaktivt träsk. Om det är meningen eller inte låter vi förbli osagt, men mer kontroll över situationen än så här önskar jag. Till trots är det ruskigt underhållande, det vill jag understryka.
Oändliga historien?
Faran med ett spel som detta är att det blir svårare och svårare att leva upp till alla förväntningar efter den hypa som varit kring spelet, många tycks förvänta sig ett resultat som är svårt att ens föreställa sig. Ungefär som när det blev färg här på jorden! Jag hävdar fortfarande bestämt att det var svart-vitt när pappa var liten...
Resultatet är helt enastående, verkligen i en klass för sig! Mysteriet kring Black Mesa vill man givetvis ska blotta sig, men i övrigt vill jag aldrig att historien ska ta slut. Tyvärr har allt sitt slut, även Half-Life 2. Även om utvecklarna själva utlovar en speltid på runt 40 timmar bör man då ha i åtanke att de räknar med saker som normalt inte sker - som att man spelar med en bakbunden hand, blinkar jättesnabbt med ögonen för att se så lite som möjligt eller lägger en filt över datorn för att den ska överhettas titt som tätt och därmed stängas av. En mer realistisk siffra är att medeltiden hamnar mellan 10-20 timmar.
Omdöme
Half-Life 2 infriar till större delen mina förväntningar, det är så snubblande nära att jag ger spelet toppbetyget (anm. som INGET spel än så länge fått). Spelet är så pass mångsidigt och låter spelare uppleva så mycket mer än bara rå action, det här berör på djupet. En tydligare röd tråd i spelet samt en något längre livslängd hade varit önskvärt, bortsett från detta prickar spelet in det mesta. Det här är ett MÅSTE!
Betyg: 9/10