Master Cheif hyllas som den hjälte han är av mänskligheten samtidigt som rymdvarelserna The Covenants smider nya planer. De är religiöst övertygade att Halo är lösningen på deras resa mot herravälde. Dock vet alla som spelade det första Halo-spelet att Halo är ett massförstörelsevapen för att utrota allt liv. Nu är det upp till Master Chief och en utbrytargrupp av The Covenants att stoppa världsförstörelsen igen.
För alla som är obekanta med Halo 2, hur man nu kan vara det, så handlar det om ett förstapersonsspel. I rollen som antingen Master Chief eller Avatar så gör man med allehanda vapen livet surt för alla som korsar deras väg. I Halo 2 har det gamla hederliga Assault Rifle ersatts med en SMG som standarvapen. Men fäll inga tårar över det, för med en i var hand är Master Chief herre på täppan. Många av de klassiska vapnen finns kvar plus en hel hög med nya plasmavapen a la Covenant. I närstrid kan man nu istället för den vanliga kolvstöten också utrusta sig med universums grymmaste lasersvärd.
Banorna är perfekt uppbyggda med varierade miljöer som tar oss runt i trånga gångar, öppna platser och stadskärnor. När man för en stund pustar ut så hör man snart ljudet av fler fiender samtidigt som musiken kommer smygande i bakgrunden. Man kan inte bli annat än exalterad. Grafiken är i det närmaste perfekt och även om man känner igen sig i Halomiljöerna så känns det hela tiden nytt och fräscht.
I Master Chiefs andra uppträdande på Xbox så har han lämnat vandringsskorna hemma och istället satt på sig förarhandskarna. Det är betydligt mer farkoster samt tillfällen att använda dem i Halo 2. Jag uppskattar de nya Covenantfordonen mest men i co-operativ, när man spelar med en kompis, så är de få saker som slår en tungt bestyckad Warthog. En uppskattade funktion, när man själv står på marken, är att kunna ta över andras fordon. Att smidigt slänga sig upp på en Ghost, ge föraren en saftig fläskläpp och själv ta platsen bakom spakarna, det är ren poesi i mina öron och ögon.
Kontrollen i Halo 2 är först lite förvirrande. Den är känsligare, snabbare och med dubbla vapen stegrar sig siktet först oroväckande. Inför premiären av Halo 2 kan det tilläggas att jag spelade igen första spelet på högsta svårighetsgrad. Men efter en stund lär man sig älska den nya finslipade kontrollen.
Men så tog spelet slut. Eftertexterna rullade fram och jag sände en tanke efter Halo 3. Fast spelet slutar ändå inte där. Dels kan man spela sina favoritbanor igen, ensam eller flera. Dels finns det alltid multiplayer. Multiplayerbanorna har fått sig en rejäl omgång och med ännu fler alternativ att leka med kommer Halo 2 för alltid vara odödligt. Min favorit är Capture the Flag med bara en flagga. Ena laget är försvarare och det andra anfaller, hur kul som helst. När man sen kopplar upp på Xbox Live kan man fortsätta spela även när vännerna gått hem.
Halo 2 är årets bästa spel. Jag har sett fram emot det här actionspäckade äventyret så länge att det nästan känns lite tomt att inte ha något att längta efter på samma sätt. Men trots allt är det nästan ett krav på att alla Xbox-ägare ska ha ett exemplar hemma i spelsamlingen. Trots allt är ingen samling komplett utan det. Halo 2 har allt som ett spel ska ha, en intensiv story, omväxlande utmaningar, visuellt perfektion och en förmåga att trollbinda spelaren. Det som levereras är den perfekta balansen av action och känsla. Jag kommer nu, för första gången, att dela ut högsta betyg. För det är Halo 2 värt.
Betyg: 10/10