Hårdrock för målgrupp Idol

Iron Maiden, Kiss och Skid Row. Idolvinnaren Erik Grönwall gör ingen hemlighet av vem hans idoler är. Men medan rösten är ofelbar, basgångarna ligger tungt över Kungsträdgården och publiken fångas med i enkla men distinkta hårdrocks-riff, är det något som inte riktigt övertygar. Kanske är det faktumet att jublet når som högst när vinnarlåten från Idol framförs. Kanske är det att vissa scenrörelser för mer tanken till femåring och hopprep än till rockartist. Eller kanske är det mest känslan av att Erik Grönwall gör sig själv en sådan fundamental björntjänst genom att välja att lansera sig själv som cover-artist, snarare än att bygga på eget material. Men visst, fansen längst fram får sitt lystmäte i att se en Idol. Föräldrarna lite längre bak bjuds på välkända låtar. Och folket däremellan ser alla skäl att rocka loss eller fånga ögonblicket i sin mobil. Som avslutning på Stadsfestens fredagskonserter och tack vare folkhavet och alla människor på stan, känns det här mer än okey. Men när scenljuset släckts vid elva, de sista tonerna ebbat ut, och jag går hem i det leriga gräset, då är det inte "Shout it out loud" som fyller min hjärna, utan strofen "Han dansade en sommar".