Den som läst böckerna om Harry Potter eller sett filmerna kan säkert lite om reglerna. Som mugglare tycker jag dock att dom är lite knepiga och framför allt röriga. I varje lag finns sju spelare som alla flyger på kvastar. Tre är jagare. Deras uppgift är att skjuta klonken (en boll) genom en av tre ringar som är placerade ganska högt uppe i luften. Ett mål ger tio poäng. Målen vaktas av en vaktare.
Vidare finns två slagmän. Dom har till uppgift att skydda övriga spelare från två snabba järnkulor som kallas dunkare. Dessa dunkare har som vana att flyga rakt in i den spelare som är närmast.
Förutom nämnda bollar, klonken och dunkarna, finns en tredje, vingförsedd boll. Den kallas den gyllene kvicken och är otroligt snabb. Den visar sig inte förrän i slutet av varje match. Då gäller det för lagets sjunde spelare, sökaren, att fånga kvicken, en uppgift som bara de allra snabbaste och vigaste spelarna klarar av. Att fånga kvicken avgör ofta en match, eftersom det lag som fångar kvicken får hela 150 poäng.
Eftersom många mugglare (alltså alla som inte tillhör den magiska världen) inte kan så mycket om Quidditch börjar karriären på Hogwarts innan vi får spela VM. På Hogwarts får man först lära sig spelreglerna genom några utmaningar. När det har klarats av väljer man ett av Hogwarts fyra elevhem och spelar en turnering mot övriga elevhem.
Att spela mot elevhemmen visade sig vara näst intill löjligt enkelt. Att göra tjugo-trettio mål på en match var inga problem. Antagligen är den enkla svårighetsgraden till för att man ska kunna öva sig att passa, göra specialfinter, skjuta iväg dunkaren, med mera.
Som tur är ökar svårighetsgraden markant när man kommer till VM. Trots det är Världsmästerskapen i Quidditch ett ganska lätt spel. Det hade varit bra om spelet försetts med mer än en svårighetsgrad. Då hade såväl barn som ungdomar kunnat få en jämn match.
När jag frågade min trettonåriga Harry Potter-älskande dotter fick jag ett mycket träffande svar - "enformigt". Världsmästerskapen i Quidditch är jättekul en eller ett par matcher. Sedan blir det monotont, nästan tråkigt till och med. Flerspelarläget piggar dock upp en del. Det kan vara riktigt kul att utmana en kompis.
Du kan spela spelet såväl på svenska som på engelska. Spelet börjar alltid på engelska och det är inte självklart hur man byter språk. Det kräver lite navigering i menyerna, vilket givetvis är en nackdel för barn.
Omdöme: Hur gärna jag än vill kan jag inte ge Harry Potter: Världsmästerskapen i Quidditch mer än godkänt. Det är kul ett tag, men man tröttnar på tok för fort. Det hjälper inte att stämningen är hög på alla vackra arenor eller att man kan göra häftiga specialfinter.
Betyg: 5/10