Berethor är en citadellvakt som letar efter Boromir när han träffar Idrail, en av Galadriels tjänare. De slår följe och under sin färd träffar de utbygdsjägaren Elgeost, dvärgen Hadhod, samt människorna Morwen och Eaoden. De färdas alla i fotspåren av ringbäraren och deras sällskap. Vägen är kantad av olika faror och många uppdrag finns för dessa ljuset och rättvisans försvarare.
Spelet är lite av ett linjärt rollspel. Även om man själv får ta sig runt i de olika miljöerna så är det svårt att göra avstickare. Oftast måste man hämta vissa saker för att kunna ta sig till nästa plats. En klassiker är när man behöver ha en dvärg för att kunna ta sig runt sjön vid Morias port. Hur som helst känner man sig lite begränsad där man springer fram, slaktar orcher och öppnar skattkistor.
Stridssystemet är turbaserat och för alla som har spelat något spel i serien Final Fantasy så känner man sig ganska hemma. Man väljer mellan olika attacker och magier som antingen är grundläggande eller kostar handlingspoäng. För att få nya förmågor måste man utföra en typ av handling ett visst antal gånger. Färdighetssystemet grundas alltså inte på erfarenhet utan hur mycket man utför en speciell färdighet. Detta framgår inte till en början och det gäller att variera sina attacker för att få många nya.
Spelets karaktärer får dock erfarenhet under striderna och de går upp i nya nivåer var och varannan strid. Det kan vara smart att låta alla sina karaktärer vara med i striderna då de annars inte erhåller lika mycket erfarenhet. För i strid kan bara tre kämpar delta, något som ofta är mer än tillräckligt. Svårighetsgraden är oftast lite under den nivå jag hade tyckt varit lagom.
Under spelets gång får man tillgång till små berättelser. Dessa berättelser består av klipp ur de tre Sagan om Ringen-filmerna och kommenteras av Gandalfs fromma stämma. Det känns lite konstigt att se filmer på Frodo & kompani när han inte ens är med i spelet och filmerna förstör bara stämningen. Varför kunde inte spelet få vara sig självt utan en massa inblandning från de hypade filmerna?
Föremål finns det också gott om i spelet. Här har man inte nöjt sig med den klassiska rustningen utan man finner allt från alvstenar och tiaror till axelharnesk och stridsyxor. All utrustning passar oftast bara en karaktär så skräddarsytt är det knappast tal om. Dessutom samlar man på sig en ofantlig mängd föremål lite överallt. Det går inte att köpa saker utan man hittar dem lite här och var. För att man inte ska kunna missa något kan man senare i spelet gå tillbaka till olika platser för att utföra oviktiga sidouppdrag och leta efter en eventuellt kvarglömd kista.
En lite kul sak är att spelet erbjuder två spelare under striderna. Man kan då tillsammans med en kompis förgöra mörkrets krafter på bästa sätt. Men känner man för att utplåna sina hjältar är det bara att starta ondskeläget. Där tar man plats som de olika nyckelfienderna och får utkämpa dessa strider mot sitt eget sällskap. En liten kul grej som egentligen är helt onödig. Men det kan vara kul att spela Balrog en stund också.
Jag får dock lov att säja att spelet ser bra ut och musiken, också den från filmen, är givetvis storslagen. Kameran kanske inte riktigt hänger med så bra när jag letar mig runt i Morias grottor, men den blir oftast förlåten.
Sagan om den Tredje Tidsåldern: Härskarringen är ett spel som lidar av flera saker. En intetsägande story som släpar filmerna i hasorna, ett alldeles för linjärt upplägg och ett uppgraderingssystem som underskattar spelaren. Spelet kommer aldrig riktigt fram och det känns som om det ligger mer pengar att tjäna på spelet än spelglädje att sprida. För alla som uppskattar ett light-rollspel kanske det här fungerar, men annars är det här bara ett spel i mängden.
Betyg: 5/10