31 maj
Vart tar du vägen när det tar slut för ditt stora band? Alltför ofta innebär det att den fortsatta karriären får drag av trubadursyndromet, med sparsamt besökta turnéer där halvhjärtade versioner av de gamla hitsen framförs. I Ebbots fall har lördagskvällen dessutom föregåtts av två för en-erbjudanden på biljetter. Och han inleder med upp på scen ensam med gitarr och småpratar med publiken. Men så drar han igång en fantastiskt vacker version av ”Swim like a bird”, som blåser bort alla farhågor.
Därpå går bandet The Indigo Children upp på scen. Förutom Daniel Gilbert på gitarr, som är så rutinerad det går att bli i de här sammanhangen, består det av fyra killar som inte ens var födda när Ebbot började härja under 80-talet. Men Ebbot måste ha dammsugit hela västra Sverige efter de största talangerna som finns. De är fruktansvärt bra i allt de tar för sig under kvällen, oavsett om det rör sig om Ebbots nya solo-låtar, The Soundtrack of Our Lives-klassiker eller gammalt Union Carbide-material. De klarar också av att hålla uppe intresset över låtar som svävar iväg i femton minuter av jammande.
Ebbot och bandet visar på en svindlande bredd. Det blir allt från den poppiga ”Creator in my life” till det stenhårda flummandet i ”Chameleon Ride”. De gör en frustande cover på proto-Alice Cooper-låten ”Don’t blow your mind”, som de helt gör till sin egen.
Ebbots urkraft som frontman är vida omtalad, och han gör ingen besviken ikväll. I ”Glad to have you back” fullständigt sprutar han av en energi så stark att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Två timmar och tio minuter efter starten, avslutar bandet med Golden Age och Ebbot visar att det inte finns någon i landet som kommer i närheten av hans storhet som artist idag. Och att Union Carbide förmodligen var Sveriges bästa band en gång i tiden.
Andreas Homanen