Spelet har mottagits mycket väl av en ganska enig press runt omkring i världen. Bland annat hyllar man den långa spel-kampanjen som målar upp en, i mina ögon, ganska oengagerande historia med en del likheter med originalet. Historien berättas på samma vis genom till största delen svartvita filmsekvenser mellan uppdragen och tar vid någonstans strax efter det första spelet. Från och till kan det vara svårt att förstå allt om man inte spelat igenom det första spelet vilket förstås inte är bra, men det är ingen stor sak.
Jag ska villigt erkänna att jag föredrar strategispel som är lite långsammare och där det är viktigare att tänka strategiskt än att kunna trycka snabbt med musen. När jag började spela Homeworld 2 hade jag svårt för att bestämma mig för vilken kategori det tillhörde. När saker och ting väl händer dröjer det inte länge innan man står upp till halsen i rymdstrider och inte vill annat än att kunna vara på två, tre ställen samtidigt.
Eftersom detta utspelas i rymden tillkommer ju ytterligare en dimension i spelandet då allt är i äkta 3D. Lyckligtvis har man minskat betydelsen av den tredje dimensionen i enspelarläget sedan det förra spelet, i multiplayer däremot kan det bli nog så viktigt.
Uppdragen är som man brukar säga "scriptade" vilket innebär att precis samma saker händer varje gång man spelar uppdraget, som i t ex Warcraft 3. Strategifanatiker tycker förstås att detta gör spelet alldeles för lätt. Själv tycker jag att det är ett utmärkt förfarande då man får möjligheten att utveckla sitt strategiska sinne. Fungerar inte en strategi i en viss situation är det bara att starta om och prova någon annan idé. Detta gör å andra sidan att spelets berättande historia blir viktigare för spelupplevelsen och där tycker jag väl att Homeworld inte riktigt lyckas engagera.
Kontrollerna är på det stora hela rejält förenklade vilket givetvis känns skönt. För när det väl börjar hända saker på skärmen går det i ett ruskigt tempo. Bli inte förvånad om du måste beordra ett tiotal grupper av attackskepp att inta rätt formation och attityd, avgöra vem de ska attackera eller försvara, vilka skepp som ska ingå i vilken grupp, bygga nya vapen och skepp samt forska fram ny teknologi på flera olika större skepp, samt förflytta alla runt då och då för att ge dom fördelaktiga positioner. Bli heller inte förvånad om du känner att du skulle behöva göra allt detta samtidigt.
När spelfälten dessutom många gånger är gigantiska dyker ofta den gamla välbekanta tanken upp om att man skulle vilja kunna vara på flera ställen samtidigt. Homeworld 2 kan väl bäst beskrivas som intensivt. Om detta är positivt eller negativt är givetvis upp till var och en. Själv tycker jag att det blir för extremt.
Grafiken är precis som i föregångaren bedövande vackert och man har till mångas stora lycka behållit stilen från föregångaren. Rymden är smakfullt färgsatt med nebulosor, solar, stoftmoln och annat. Det är visserligen ganska färgglatt, men aldrig med så extrema färgskalor som i till exempel tv-serien Babylon 5, för er som har sett den. Explosioner och eldstrider ser ordentligt snygga ut förutsatt att man har ett bra grafikkort. Skeppen är otroligt detaljerade vilket man märker när man använder inzoomnings-funktionen som kan ta en från en punkt långt, långt bort till sidan av ett skepp i ett huj.
Om grafiken är mycket väl godkänd så förtjänar även ljudet ett hedersomnämnande. Allt ifrån skeppens motorljud till det hetsiga stridslarmet till rösterna i kom-radion är av högsta kvalitet. Personligen gillar jag nog den stämningshöjande musiken bäst. Under ett intensivt uppdrag tänker man inte längre på att det är ett musikstycke utan det smälter in på ett bra sätt och hjälper till att höja atmosfären rejält. Även om just utveckling inom spelmusik gått framåt de senaste åren finner jag ofta att det är något som spelmakarna har svart att få i balans med sina spel. I Homeworld 2 har man definitivt lyckats.
Avslutningsvis ska jag lägga korten på bordet. Jag gillar inte Homeworld 2. Det kommer förmodligen dröja innan det hamnar på min hårddisk igen, och då endast om alla andra spel jag har är varvade eller utslitna. Som jag skrev tidigare så gillar jag inte hysteriska och hypersnabba strategispel. I mina ögon är detta ett sådant. Dock kan jag inte förneka att Relic Entertainment lyckats göra ett gediget och bra spel och sådant bör alltid premieras. Gillade ni originalet har ni ett minst lika underhållande spel framför er. Är ni nya rekommenderas det som ett välsvarvat alternativ till de markbundna strategispelen. Skulle ni vara nya till hela genren finns däremot risken att Homeworld 2 kommer att avskräcka er.
Betyg: 8/10