Trots att de floppade duktigt med Shellshock Nam 67 tidigare i höst så håller världen uppe hoppet om att Messias nu är här. Frågan är hur många som ens känner till det faktum att samma tillverkare ligger bakom dessa två spel? Hur som helst lämnar vi Asien åt sidan för att röja upp i ett scenario inte helt olikt det gamla nazi-Tyskland regerat av soldater kallade Helghast.
Aldrig tidigare har jag blivit så tagen av en filmsekvens som den introducerande till Killzone, bara blottan tanken av den får mig fortfarande att rysa. Det är inte den visuella fröjden för ögat jag imponeras av utan den känsla som hela situationen smittar av sig, känslan av totalt kaos och hat. Det är så krigiskt och känslokallt som det bara kan bli, innan själva spelet rullar igång är jag beredd att bryta höstens andra handkontroll i bitar. Imponerande arbete, Guerilla!
Så fort allt drar igång börjar känslorna svalla, personligen tillhörde jag aldrig den skara gamers som stenhårt trodde på att Killzone skulle chocka hela världen. Det var precis vad man ville få oss att tro, således bör spelet sälja bra inledningsvis oavsett vad vi kritiker skriver. Så här med facit i handen kan jag uppriktigt säga att slutresultatet är ungefär i linje med vad i alla fall jag förväntade mig.
För den som är van vid att hantera båda analoga spakarna samtidigt sedan tidigare lär styrningen inte vara något problem, i dagens spel till PS2 finns nästan någon form av gemensam standard även om den inte är fastslagen. I de flesta fall brukar jag vara fullt till freds med styrningen, men i detta fall känns den inte helt anpassad till formatet som sådant. Precisionsskytte är exempelvis snudd på för svårt, trots att styrkorsets känslighet går att reglera helt efter eget omdöme så har de analoga spakarna i sig för litet svängrum för att kunna göra finkänsliga justeringar snabbt. Vanligtvis går det för sakta eller blir för ryckigt. Att hänga lite extra på skjutknappen blir lite av en lösning i dessa fall, lite extra krutrök tackar man ju inte nej till heller!
Känslan av att verkligen befinna sig mitt uppe i en krigszon är inte fullt så påtaglig som utvecklarna själva säkert hade önskat. Striderna känns alldeles för linjära, fienderna dyker upp som på led vartefter man pepprar ned dem. Tar man inte alla i ett svep börjar de sprida ut sig och uppträder väldigt verklighetstroget, den artificiella intelligensen är stundvis irriterande bra. Att leka Rambo är bara att lägga åt sidan, för ogenomtänkta drag resulterar oftast i en snabb död. Det gäller att vara taktisk så gott det går.
Möjligheten att agera taktiskt begränsas dock av den strama rörelsefriheten, de områden man kan röra sig inom är väldigt begränsade och omgivningen är heller inte överdrivet interaktiv. Snarare gäller det att lurpassa för att hitta en perfekt lucka att lossa av en salva bly rätt in i smeten av Helghast-soldater för att ta sig vidare.
Omgivningarna håller en sparsmakad nivå och erbjuder inte mer än nödvändigt, däremot är ansiktsuttrycken bland det bästa jag sett till PS2. Det här håller samma klass, om inte något högre, än vad Final Fantasy X gjorde på samma punkt.
I längden blir man trött på alla repetitiva kommentarer som Helghast ständigt kommer med, med en basröst tyngre än din 15" som poppar i bilen låter de dessutom bara larviga. Ljudeffekter i övrigt håller en relativt låg nivå, i min brakdyra ljudanläggning sprakade det tillräckligt mycket för att göra mig orolig... på fullt allvar!
Omdöme: I mina ögon är Killzone hypat över skyarna, visst är det ett bra spel men långt ifrån så bra som man inbillat hela spelvärlden. Med brister i styrningen, sparsmakad grafik som konsolen nätt och jämnt klarar av att driva och alldeles för enkelspåriga uppdrag kan jag inte se hur ett skyhögt betyg skulle vara befogat att placeras ut. Det är ett bra actionlir, men där stannar alla överflödiga kommentarer!
Betyg: 7/10