Knight Shift försöker sig på att kombinera två stora genrer. Det handlar om realtids-strategi och rollspel, något som gick hyfsat bra i Warcraft 3.Tyvärr liknar det mer en blek kopia av det förra. Mina första invändningar är mot upplägget av handlingen. Här har skaparna massor kvar att lära. Även om jag inte tycker att Warcraft 3 hade någon handling värd att hurra för känns den i jämförelse med Knight Shift ganska spännande. I Knight Shift är du en prins som blivit kidnappad av en ond(?) trollkarl. Prinsen flyr och nu är det upp till spelaren att hjälpa honom att återfå tronen. Inget intressant i det upplägget och den beskrivningen gäller för spelet i stort.
Spelet inleds efter en riktigt snygg animerad sekvens med tämligen tråkiga linjära uppdrag i stil med "gå från punkt A till punkt B" eller "gå till A och hitta sak X för att få komma till punkt B". Inget särskilt nyskapande alltså och inte särskilt uppmuntrande heller. Sådär fortsätter det ett tag tills man kommer fram till något ställe där strategidelen tar vid.
Även den är ganska enkelriktad och medioker. Precis som i de flesta andra strategispel har du ett antal olika byggnader du kan bygga. Dessa i sin tur ger dig möjlighet att bygga fler byggnader eller skapa trupper av olika slag. Det är således varken nytt eller speciellt dåligt utan ganska typiskt för spel i den här genren. För att försöka verka nyskapande har man lagt in kor och komjölk som den huvudresurs man behöver för att skapa saker. Åt den varianten vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Mitt första strategiuppdrag gick ut på att bygga ett antal bågskyttetorn för att försvara en by mot en anfallande vargskock. När jag väl hade fått upp två torn var vargarna redan besegrade av mina marktrupper som egentligen skulle försvaras tillsammans med byn. Och på det viset fortsätter det. Balans och tajming saknas rejält.
Vad det gäller strider finns det egentligen inte så mycket att säga. Klicka på valfri fiende så anfaller din hjälte. Om man låter bli väljer hjälten själv ut ett mål och går till attack. Vissa fiender agerar "smarta" och flyr när de har lite liv kvar. Detta är dock en illusion eftersom de åter går till attack efter ett par sekunder. Striderna är förhållandevis enkla i början och eftersom de knappt kräver några knapptryckningar blir man mer eller mindre uttråkad.
Humorn i spelet glimtar ofta till när man minst anar det men det känns också som om den visar sig på fel ställen. De flesta har väl nån gång varit med om feltajmad humor. Någon som berättar vitsar om döden på en begravning.
Aids-skämt som dras i närvaro av HIV-patienter. Sådant kan vara pinsamt, plumpt eller direkt förolämpande. Ungefär så känns det med spelets humor också. Här märks avsaknaden av tajming som mest och försöket att göra ett humoristiskt äventyrsspel är genast förvandlat till en pinsam sörja av dåliga repliker.
Om grafiken är bra, vilket den är, får ljudet endast godkänt. Det beror mer på rösterna än något annat. De är pinsamma och tillgjorda. Detta i kombination med löjliga repliker gör mellansekvenserna ganska outhärdliga. I vad som verkar vara ett försök att skapa lite medeltidskänsla talar alla karaktärer gammal engelska, och ganska dåligt dessutom. Det känns inte trovärdigt och ibland rent irriterande. Bygger man ett spel kring en fast historia är det viktigt att skapa sympati för karaktärerna. Här är de mest intetsägande pappfigurer med krystat språk och skrattretande beteende.
Omdöme: Spaltar man upp spelets olika delar på papper ser det spännande ut. Snygg grafik, bra kombination av rollspel och strategi, massor med humor och förstås en hel massa strider. Här är inte problemet att delarna har svårt att passa ihop. Varje del känns som måndagsexemplar som inte har en chans att passa ihop över huvudtaget. Ville man göra ett spel med glimten i ögat så har man missat ganska rejält. Glimten i örat någon?
Betyg: 2/10