Ledin känner sin publik

Tomas Ledin är förmodligen den svenske artist som föraktas mest av musikkritiker och recensenter. Men är det så att de faktiskt har missat nåt stort? Och vad i så fall?

LINKÖPING2009-07-18 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

CCC

Tomas Ledin med Caroline af Ugglas

Bergs slussar, den 17 juli

- Tomas Ledin kan man inte såga, han tillhör folksjälen, säger Tommy Kenberg som jag intervjuar i publiken.

Kanske är det så. I vilket fall som helst är bilkön till Berg frustrerande lång och arrangörerna borde vara nöjda med uppslutningen. Fast det är klart, många väljer att köra snålvarianten med hem­lagad picnic och tjyvlyssning på kanalvallen.

Avskalad Caroline

Caroline af Ugglas har väl knappast borrat ner sig i folksjälen än, även om hon är på ett steg på vägen efter sina vändor i Melodifestivalen. Hon bjuder på ett avskalat akustiskt set med stråkkvartett och lagom flummiga mellansnack om relationer.

En och annan Joplin-låt levereras med hes gospelkänsla och Caro­lines patenterat spattiga rörelser. Men energin når knappt över scenkanten och publiken svarar med loja applåder.

Efter en paus som tycks vara i en evighet, går Ledin äntligen på scen med "Du kan lita på mig" och ett stort leende.

Och nog kan man lita på honom. Efter några minuter har han fått publiken att tjuta av lycka och veva med armarna i luften. Det här är en artist som känner sin publik och vet exakt vad den vill ha.

Vilken ljuvlig afton, hojtar han och deklarerar att den här kvällen handlar om att locka fram lite glädje.

Att efter en så lång karriär fortfarande hålla sig fräsch (han ser ju fortfarande ut som en smärt tonåring i kroppen), se till att bandet är på topp och sjunga sina hitlåtar med inlevelse, det är faktiskt en bedrift. Och skriva låtar med klistriga refränger är en konst som han behärskar fullt ut.

Rockklimax

Ganska snart i konserten sänks tempot, med ett visst koncentrationstapp bland publiken som följd. Men naturligtvis stegras setet sedan till rockig klimax, vilket är tur. Det är inte som desperat balladsångare Ledin kommer att bli ihågkommen.

Jag slås - igen - av att upprepning verkar vara ett av våra starkaste kulturella kitt. Igenkänningen ligger som en mjuk slöja över hela kvällen och suddar ut alla kanter. Och det är väl precis därför vi är här.