Men hon har knappast ambitionen att sälla sig till de stora söderskildrarna, hennes sånger utspelar sig nästan undantagslöst i det inre kaos de flesta av oss tampas med.
Det är sånger om kärlek. Om "känslor utan uppehåll". Funderingnar över trassliga relationer, missförstånd, längtan, svek och försoning.
Sånger som doftar nybryggt te, tända stearinljus och långa nattliga samtal. Sånger som unga kvinnor över hela landet har tagit till sitt hjärta, men som även en 60-plussare som jag kan relatera till.
Melissa Horn grubblar över sina tillkortakommanden. På skiva kan vissa textrader kännas väl naiva men framförda live på detta innerliga sätt växer de i styrka.
Mycket är svart i Melissas värld, man kan om man vill skönja en linje från mamma Maritza Horns "Jämmer och elände" till Melissas "Det känns ännu sämre nu" eller "Destruktiv blues". Men eftersom man upplever henne som genuint ärlig så lyssnar man med intresse.
Hon och fyramannabandet bjuder på en snygg scenshow. Ljus och ljud samspelar fint, allt är sparsmakat och nedtonat. Bandet är lika skickligt som lyhört och förädlar på sitt sätt Melissas i grunden enkla melodier.
Läs hela recensionen i fredagens Corren.