Det är helt otroligt egentligen hur Nintendo fortfarande, efter snart 20 år, lyckas hänföra hela världen med uppföljare på givna titlar med givna karaktärer. Ni förstår säkert att det är hjältar som Mario, Luigi, Donkey Kong och Samus jag tänker på för att nämna ett par av dem. Det är något magiskt med dessa spel, man blir helt enkelt som barn på nytt när de lanseras. Det är nu tredje gången som Nintendo ger sig ann att skapa ett gokartlir med de flesta "givna karaktärerna" i spetsen, det var bra förr och jag kan inte annat än hoppas att det är lika bra nu. Men allt var bättre förr, eller hur...
Same, same
Oh, här spelar vi på gamla visor utan att göra större ansträngningar till att försöka förbättra ett redan lyckat koncept. Allt är där sedan förr samt en skopa nya ingredienser.Nytt är att man numera åker två på gokarten, en styr medan den andre försöker göra livet surt för medtävlarna. Det är så charmigt att man går i taket, precis som det ska vara!
Några nya ansikten har även kommit till, även i mindre storlekar. Bäbisvarianter av bl.a. Mario, Luigi och Koopa finns nu till hands, sammansättningen av karaktärerna är avgörande för acceleration och toppfart när det väl kommer till kritan. "Störst först" är dock ett motto som fungerar i de flesta situationer.
Tröttnar man på någon av de tre svårighetsgraderna finns de alltid lite småpyssel att fördriva tid med, vad sägs om att jaga varandra med bomber eller spränga lite ballonger som förr? Trallvänlig musik a la Nintendo är inte mer än väntat, det här får en inte direkt att hamna i djupa depressioner. Vad larvig jag känner mig, det är nästan pinsamt... vad tydligt det är att man börjar bli vuxen men ändå har barnasinnet kvar i sig.
Når man ned till pedalerna ska det inte vara svårt att finna knapparna för gas och broms på handkontrollen, den är lika precis och okomplicerad som den alltid varit. Det finns däremot ett orosmoment som förföljt Nintendo sedan N64 lanserades, de hänger inte riktigt med i utvecklingen för det visuella. Grafiken känns även här något undermålig, det krävs bara lite mer skärpa för att råda bot på detta. Samma problem tyckte jag att majoriteten av spelen till N64 led av.
De flesta hyllade Wind Waker över skyarna, precis som väntat. Men snälla, försök tänka lite istället för att följa mainstream och inse att även detta spel led av brister både här och där. Var till exempel grafiken, för att hålla sig till ämnet, så enastående som alla påstod? Är det rimligt att ge något 10/10 i grafik när det knappast är i närheten av det bästa man sett i visuell väg? Som ni kanske förstår så försöker jag förmedla att Nintendo lider av något som många blundar för, öppna ögonen och inse fakta.
Nu tar vi ett djupt andetag och samlar oss igen, det var ju trots allt Double Dash som skulle utvärderas. Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga, spelet är inte ett fulländat mästerverk men likväl en riktigt klippa i mina ögon. Hade spelet varit utvecklat av något okänt företag och haft en annan titel, hade man då tagit till sig spelet i samma utsträckning?
Omdöme:
Nintendo rider på gamla idéer som de gjort under större delen av 90-talet och in i det nya årtusendet. Det är gulligt, roande och helt enkelt underbart att få uppleva gamla minnen igen med det nya Mario Kart. Men hur är det för dem som aldrig upplevt forna titlar?
Betyg: 7/10