Det senaste spelet som fängslade mig på samma sätt som Metroid Prime var Shigeru Miyamotos klassiska Legend Of Zelda Ocarina of Time. På samma sätt som det spelet bevisade att bra spel inte nödvändigtvis gör sig bättre i pixlar och sprites, är Metroid Prime bevis nog för att jag aldrig mer ska underskatta Nintendos fingertoppskänsla när det gäller val av medarbetare.
Metroid Prime är egentligen lika skrämmande som det är otroligt bra. Hur man lyckades förvandla ett uträknat skitspel till ett av världens bästa mästerverk är för mig lika mycket en gåta som det är kusligt. Men på något underligt sätt lyckades man på Retro Studios ändå förvandla spelet - om än med Nintendos hjälp och expertis - till ett sånt utmärkt spel att det knappt går att beskriva i ord och meningar. Vi gör såklart ett försök, men så länge du själv inte upplever världen kommer du aldrig att förstå orden, vare sig du vill det eller inte.
Från att du för första gången tar kontroll över Samus Aran kommer du aldrig att vilja släppa den - och det med all rätt. Hon lyckas tillsammans med spelets otroliga dimension fängsla en som spelare på ett så stort antal punkter att det är nästintill omöjligt att förklara. Från det inledande besöket i rymden till planeten Tallon IV nedanför, till utforskandet av vapen, visir och fiender, till dom mörkaste grottor du krupit inuti, till dom största bossar du slagits mot.
Innan superlativen börjar hagla alltför tätt inleder vi recensionen med det kanske viktigaste, kontrollen. Eftersom spelet är ett äventyrsspel och förstapersonsskjutare hör givetvis kontrollen till en av dom vitalaste delarna i spelet. Från början tycks kontrollen inte riktigt sätta sig i handen. Det på grund av att den inte följer dom traditionsenliga mönster en kontroll har. Den är så komplex att den kräver att du klarar av simultanförmågan i händerna. Det är inte sällan man tvingas använda tre knappar för styrning, en knapp för val av vapen och en annan för själva skjutandet - samtidigt. Men det lustiga med kontrollen är att det aldrig blir något problem. Vare sig man balanserar på toppen av en ruin eller hoppar runt på vanliga plattformar fungerar den i vått och torrt, och när man väl lärt sig den sitter den där i handen lika naturligt som om den alltid funnits där.
Metroid-serien har alltid inriktat sig på utforskandet av miljöerna istället för den blinda fokusering på skjutande som andra 2D-spel, och numera 3D-spel lider av. Och Metroid Prime är inget undantag, utan följer i samma spår som sina föregångare. I Metroid Prime ägnas lika mycket tid åt utforskande och analysering av olika föremål, som till regelrätta väpnade strider mot spelets alla fiender. Valet att fortsätta prioritera utforskandet framför dödandet gör att spelet stannar kvar på sin, det kanske låter dumt, intellektuella nivå. Spelet förutsätter nästan mer hjärna än kunskapen att trycka på en enda knapp, förstå mig inte fel nu. Spelet är inte på långa vägar lika komplicerat som typiska tänkarspel, men vill man ta reda på alla gömda dörrar och hemligheter som finns i äventyret, kommer en viss tankeverksamhet.
Banorna som spelet utspelar sig på är en berättelse för sig. Här förekommer nästan inga restriktioner alls, utan du kan om du vill, stanna på nivån du kom in på, klättra upp eller gräva dig ner. Alternativen är många och dom slutar aldrig att förvåna. Och när du senare i spelet får möjligheten att rulla ihop dig till en liten boll och ta dig in i hemliga springor du sett men aldrig kommit in i, använda gripklon som gör det möjligt att svinga sig till plattformar du aldrig trodde du kunde nå, öppnar sig spelet någonting fruktansvärt. Och från att ha varit stort blir det helt plötsligt gigantiskt, och innan man förstår vad som hänt står man där och granskar kartan noggrannare än nånsin för att hitta alla nya vägar som öppnat sig.
Känslan att äntligen hitta det där vapnet man sökte, eller den där dräkten man så väl längtade efter är så makalös att man bara måste känna den själv för att kunna förstå. När det efterlängtade vapnet är bärgat öppnas så många vägar på kartan att man nästan får ont i huvudet. Det här gör att det alltid finns någonting att hitta vare sig man vill det eller inte.
Visiren som du säkert sett på en mängd olika skärmdumpar, om inte annat på bilderna här bredvid, är likt banorna en historia för sig. Men med risk att avslöja för mycket tänker vi här inte gå inte på dom i detalj, utan istället bara informera hur klokt det var av Retro Studios att implementera dom. Eftersom man ser spelet från Samus Arans ögon inifrån hennes hjälm, känns visiren så här i efterhand så naturliga att det knappast skulle gå att spela utan dom. Det går egentligen inte att förklara hur mycket dom tillför spelet, men i klass med bollen och dräkterna som förövrigt låter dig tåla både det ena och det andra förstår ni kanske hur betydelsefulla dom faktiskt är.
På det audiovisuella planet byggs spelet upp av oerhört välkomponerade musikslingor. Jag har ertappat mig själv hummandes dessa slingor likt man gjorde i Luigis Mansion. Enda skillnaden här är väl den att Metroid Prime till skillnad från Luigi stoltserar med både bättre och mer musik, plus att man aldrig blir less på den.
Metroid Prime vägrar att sluta fascinera mig som spelare, jag vet inte om jag står ensam på den här punkten men jag tvivlar. Spelet är utan att ljuga, det bästa till GameCube idag. Blandningen av utforskande och skjutande är så genomtänkt att man aldrig blir less på något av dem. Grafiken är så detaljerad och fin att den inte behöver någon närmare beskrivning, vi låter hellre bilderna tala för sig själv.
Omdöme: Med en kontroll som sitter så precis i handen, med banor som är så stora att man aldrig varit med om någonting liknande, till den osannolika mängd fiender som existerar, kommer Metroid Prime leva vidare som ett av dom bästa spelen till GameCube alla kategorier. Samus Arans återkoms är här och det går inte att förneka. Hon gör sig bra i 2D men frågan är om hon inte gör sig bättre i 3D? Det finns ingenting mer att säga - köp spelet, det är värt det!
Betyg: 6/6 helt suveränt