Jag minns det som igår. Jag satt i soffan i jämte Henrik och spelade Spyhunter. Den klassiska basgången pumpade i bakgrunden "Dödödödödööhdödöööhdö". Skulle vi lyckas forcera övergången mellan vägen, ner i vattnet och klara oss vidare? Yxkastandet i Gauntlet, det stressiga Super Sprint (även om Pitstop II var dåtidens favorit)... Det kändes väldigt äkta då, inte nu. Nostalgi är nostalgi just för att saker och ting aldrig blir igen vad de var.
Förväntan är en intressant känsla. Kombinera den med nostalgi och du har mitt hela känslospektra inför uppackandet av Midway Arcade Treasures. Kompileringen utgörs av drygt 20 gamla (jag menar g a m l a) spel från den gyllene eran som utgjorde arkadspelens barndom, det vill säga 80-talet. Klassiker som Paperboy, Root Beer Tapper och Gauntlet är självfallet mysiga att dra igång igen.
Men det finns också ett uttryck som säger att man skall låta gamla minnen åldras med värdighet, för att inte säga vila i frid. Detta borde nog ha applicerats här. Visst är det roligt att återse de gamla figurerna igen. Visst är det charm på hög nivå att köra Supersprint för första gången på nästan 20 år eller att höra soundtracket ur Spyhunter. Men bara om du antingen är lika gammal som jag och kommer ihåg spelen från din barndom.
Alternativt om du är ett spelfreak som bara vill fördjupa din kunskap i hur det såg ut back in the days. För annars finns det faktiskt inte mycket att hämta här. Spelpaketet innehåller som sagt en hel drös med spel och kostar bara hälften så mycket som ett nytt spel. Men det är tämligen ointressant eftersom merparten av spelen i paketet inte går att uthärda mer än någon minut eller så. Retro är kul, men inte till överdrift. De flesta spelen verkar vara de äldsta/sämsta versionerna, till och med för sin tid. Dessutom finns det inte några direkta valmöjligheter, kontrollerna är inte anpassade till spelen och få flerspelarlägen finns.
Man verkar helt enkelt bara ha slängt ihop ett gäng klassiker och trott att det skulle räcka. Icke sa nicke. Spelköpare är kräsna med tanke på hur mycket skräp som prånglas ut och skall ett sådant här paket nå ut till massan krävs betydligt mer. De fåniga leenden som grafik och ljud frambringar förvandlas snart till intetsägande suckar. Jag var rätt vass på Spyhunter på min tid. Men då ingen känsla här är lagd på kontrollerna är det meningslöst att försöka spela seriöst, speciellt med tanke på att många spel är svåra som attan då de var arkadspel från början. Skillnaden är att du inte behöver lägga i fler enkronor här. (Då man själv hängde i Lisebergs arkadhallar kostade ett spel oftast två spänn. Det var tider, det...)
Ingen större idé att ringa över polarna på litet spelande alltså.Satsa hellre på att köpa några bra spel till kompiskvällen och låt spel som är från tiden då Moses gick i småskolan vila i frid. Vill ni ha tips på hejdlöst roliga, bra och prisvärda spel att förgylla era kompisaftnar med? Köp exempelvis Micro Machines, Virtua Tennis 2 eller Gran Turismo 3 så har ni att göra ett bra tag.
Omdöme: Det finns faktiskt inte överdrivet mycket att säga. Ingen större mening att tipsa om hur ni arbetar er igenom bana åtta i Marble Madness eller hur många öl som behöver slängas ut över bardisken för att klara Beer Tapper. Ni kommer troligtvis aldrig att fullfölja spelen ändå.
Betyg: 3/10