När jag skriver mina recensioner brukar jag använda mig av små anteckningar som jag fört allteftersom jag spelat. Anteckningarna brukar vara väl så behövliga när man inte riktigt vet vad man ska skriva, eller om man som nu, fått hjärnsläpp. Efter två dagars spelande av Mystic Heroes bestod mina anteckningar mest av olika nedvärderande läten om spelet. Att kameran var ett problem, att dom olika bossarna var för enkla och att spelsystemet isig blev för långtråkigt. Anteckningarna från dom första dagarna brukar oftast stämma, men det roliga med Mystic Heroes var att jag efter några dagar till, närmare bestämt när jag klarat spelet, hade ändrat min något negativa åsikt till en mer positiv.
Från första början tyckte jag att spelet inte såg särskilt intressant ut, spelets berättelse byggs på en uråldrig legend från den kinesiska Ming Dynastin och sådana spel har vi spelat förut. Själva spelsystemet gick mest ut på att trycka på A-knappen samt hålla ett vakande öga på den sjunkande liv-mätaren. Och även om sådana saker som A-knappen inte alls förändrades med tiden, så blev åtminstone spelet mer intressant ju längre in man kom.
Mystic Heroes spelsystem måste beskrivas som relativt enkel. Spelet är ett typiskt springa från A till B spel, ända skillnaden här gentemot andra spel är att du i Mystic Heroes tvingas ta död på hundratals fiender som kantar din väg. Spelets variation på fiender är dock ingenting man bör skryta med. Dom flesta är enkelt klädda krigare med antingen båge eller svärd som tillhygge. Några grisar samt spöken bjuds man också på, men dom glamourösa fiendekaraktärerna som annars brukar figurera lyser med sin frånvaro. Dom olika bossarna är visserligen tjusiga när dom står och pratar i mellansekvenserna, men väl nere på marken lallar dom mest runt och skriker underliga formler, och särskilt svåra blir dom heller aldrig.
Spelets landskap är däremot en roligare skildring. På dom inledande banorna springer man mest runt på en rad olika fält med enstaka träd i periferin. Allt eftersom man avancerar i spelet kommer kuperande landskap fram som otroligt nog blir rätt roliga att spela på. Ett exempel är banan Zetsu Falls som utspelar sig på branta bergssluttningar med ett antal vattenfall forsandes från toppen. En annan är Hoshin Caverns som egentligen är en tråkig grottbana men som på något vis ändå lyckas tillfredställa en som spelare. Förövrigt kan sägas att Hoshin Caverns är den enda bana som bjuder på pussel, även om det är ett väldigt enkelt sådant.
Kameran fungerar emellertid rätt hyfsat. Ibland uppstår dock några smärre irritationsmoment i samband med trånga utrymmen, men säg vilket 3D spel som inte lider av sådana problem? Rent grafiskt är Mystic Heroes inget nytt Halo, men när man försökt hålla uppe spelet på en respektabel bilduppdatering med alla fiender på skärmen måste alltid någonting gå åt sidan.
Musiken bör dock ses som en positiv sida av spelet. Välkomponerad musik som kompletterar dom olika slagen väl, är aldrig fel i sådana här spel. Tyvärr är röstskådespeleriet för karaktärerna under all kritik, men sen igen, man kan inte få allt här i världen.
Omdöme: Lite mer pussel hade inte skadat ett spel som i grund och botten präglas av för mycket linjära strider, sedan att spelet bara bjuder på ytterst lite plattformshoppande gör att variationen i spelet blir lika med noll. Att sedan spelet bara sträcker sig runt 4 timmar på den enklaste svårighetsgraden bör faktiskt ses som någonting positivt. Hade vi tvingats spela fyra timmar till med samma linjära spelsystem som det här, hade åtminstone jag aldrig orkat spela klart spelet.
Betyg: 4/6 bra