De senaste åren har trenden att styla och trimma sin bil formligen exploderat. Nattliga streetrace har blivit kommunalt anordnade blackrace i fullt dagsljus. Förra årets bäst säljande spel hette Need For Speed: Underground och filmen The Fast and The Furious nästlade sig ända in i folkhemmet. Kort sagt, neon, lustgas och sänkningssatser är populärare än någonsin. Vad mer passande då än att släppa uppföljaren till den seglivade NFS-serien en månad innan jul? (Möjligtvis att inte släppa det under samma månad som världens mest efterlängtade uppföljare...)
Att Need For Speed: Underground blev en sådan framgång var kanske inte så konstigt som man först kan tro. Många bäckar små har de senaste åren kontinuerligt fyllt på flödet av trim- och stylingprodukterna på marknaden. Varför skulle ett spel som kombinerar kompromisslös bilkörning med nämnda biltema inte slå - egentligen? Nu är hursomhelst tvåan här, med det kreativa namnet Need For Speed: Underground 2, och det är full fart från början.
"Men det är ju tre önskningar i en! Det går ju inte..."
Jodå. Med NFS får du bitar ur Grand Theft Auto, Midnight Club och Burnout 3 i ett och samma spel. Däremot klarar Electronic Arts senaste racingspel inte att leva upp till något av ovanstående höjdarlir på deras respektive paradnummer. Det är inte mer vidsträckt än GTA, inte mer renodlad innerstads-hardcore än Midnight Club och har inte lika spektakulära krascher som Burnout. Däremot tål det en jämförande duell, och det är inte dåligt.
Vi kastar oss rakt in i den grunda handlingen. Du skall genom att köra som en tok skaffa dig ett rykte som dödsföraktande förare som skrynklar asfalt till frukost och käkar konkurrenter till mellanmål. Långsamt avancerar du och din alltmer hottade bilpark till allt fetare kontrakt och allt fetare fordon. Detta är i alla fall tanken. Hela tiden guidas du genom handlingen av den inte alls vanskapta B-kändisen Brooke Burke, i spelet döpt till Rachel.
Så långt okej.
Redan när fartlystna blickar sneglar på konvolutet och gasglada fingrar grävt sig ner i handkontrollen inser man att detta spel inte lär vara särskilt djuplodande. Därför kanske man, jag säger kanske, inte stör sig på den gatuslang som konsekvent används spelet igenom. Men går du i jeans med anti-fit, tycker saker är keff och dessutom älskar trimmade riskokare med dunkande bas ur stereon... då har du hittat hem!
Håller nästan hela vägen
Need For Speeds senaste inkarnation vilar på ett par grundvalar. Dels staden Bayview och dess mer eller mindre fria utformning (du låser upp stadsdelar allt eftersom); dels de fem olika tävlingslägen du kör i. Detta sammantaget är tänkt att skapa den bredd och det intresse som är nödvändigt för att hålla intresset vid liv. Det fungerar... nästan. Det brister i att trots Bayviews inbjudande neonljus och relativt realistiska uppbyggnad, känns staden aningen livlös. Då du inte kan interagera med något mer än de olika verkstäder du kör in i för att köpa delar, och merparten av tävlandet inte tar plats i själva staden utan på separat laddade banor, känns staden i stort sett överflödig efter ett tag. Det blir tjatigt att ta sig mellan tävlingarna.
De olika tävlingslägen som finns ger däremot en skön blandning. Allt från drifting (kontrollerade bredsladdar i hög fart) till regelrätt banrace är representerat. Därtill också specialtävlingar där du antingen skall hinna till en viss plats för att få din bil på det senaste tidningsomslaget eller ett race på en flygplats för att komma vidare i spelet. Det mesta som för dig framåt visas i tecknad noirstil à la Max Payne eller XIII.
Det finns ett stort problem med spel som vill vara bra på flera saker. Ett exempel är det skandalöst dåliga Driv3r. Mycket bra bilegenskaper och bra ljud - resten skräp. Detta spel går inte till sådana ytterligheter, men man har ändå försökt blanda story med fartfylld bilaction, olika lägen med styling och trim. Det ger en spretig känsla av att inget blev klockrent utan istället det mesta bara bra. Men bara bra är inte dåligt. Spelet förtjänar ett bättre öde än att hamna i skymundan av alltifrån Half-life 2, Killzone och FIFA 2005 till GTA: San Andreas och Halo 2; alla har de ploppat upp den senaste månaden.
Modda tills du kräks
Du tjänar pengar när du tävlar, förstås. Dessa används till att utrusta din bil efter tycke och smak. Detta är garanterat en extra sporre till de som kan spela online. Att visa upp en tokfet Mitsubishi Lancer Evolution VIII är definitivt inte trist. För oss andra snigelmodemare återstår att modda för att du tycker om det och för att du måste för att komma vidare. Visst är det kul att montera Nos-system och rosa neon. Precis som det är kul att klämma dit en huv i kolfiber eller skaffa en större turbo och sedan bänka (mäta prestandan, för oinvigda) bilen för att se hur många tiondelar du kapat på strippen.
Till detta kan du addera att fartkänslan är riktigt bra, att styrningen överlag känns bra (i alla fall på X-box) och att antal race och biluppsättningar är tillräckligt många för att hålla kvar dig en bra stund. Ljudet är trevligt om än inte fantastiskt. Den massiva visuella vägg av neon, gatlampor och xenon-strålkastare som du tar dig fram i är tjusig, men krysslådan kan faktiskt prestera ännu bättre. Dessutom hackar bilduppdateringen till och från (dock stabil under race).
Kort sagt
Gillar du snabba bilspel, uppskattar fordon som beter sig lagom realistiskt och lagom arkadaktigt, tycker trim är stimulerande och dessutom tackar och tar emot för möjligheten att köra mot en kompis i det alltmer sällan förekommande split-screenläget? Då är det inget snack - skaffa Need For Speed: Underground 2. Har du ännu inte testat Burnout 3 eller hellre väntar på Gran Turismo 4, Forza Motorsport eller Enthusia, tja, avvakta helt enkelt!
Betyg: 7/10