Ninja Gaiden har hypats något alldeles oerhört ett tag nu. Nu är det äntligen här. RecLandet har svingat katana, kastat shuriken och sprungit längs bergväggar för att se om Ryu Hyabusa fortfarande är spelvärldens råaste ninja.
Ja, det är bra...
Vi avhandlar kvalitetssäkringen direkt. Det alla undrat. Ja, Ninja Gaiden är bra. Men det är inte för alla, det är helt klart. Vi går tillbaka i spelhistorien för att ordentligt kunna förstå varför.
Första gången Ninja Gaiden dök upp var som ett klassiskt beat em up i arkadhallarna på det glada 80-talet. Men det var i Nintendos stöpta form den unga ninjan Ryu Hyabusa inträdde på allvar i våra spelhjärtan. Sedan dess har Ryu figurerat framför allt i Dead or Alive-serien. Men det är självklart i rollen som Hyabusa-klanens ursinnige hämnare han hör hemma.Och vilken actionstänkare han gör comeback i!
Team Ninja och Tecmo levererar en vacker, stämningsfull och fartfylld uppdatering av de gamla klassikerna så äkta och så kärleksfylld att såväl spelare som recensenter hyllar spelet högt och lågt som en nutida klassiker.
Nutida ninja-nostalgi
Det som gör Ninja Gaiden så bra är en hel hoper egenskaper. Men framför allt bör man lyfta fram helhetskänslan. De spel som lever kvar i positiva minnen sedan 2D-tiden är i mångt och mycket de som erbjudit den där svårfunna känslan. Det svårbeskrivna karaktärsdraget som greppar tag. Som får en att spela om 10, 20 gånger för att man skall klara av nästa boss. Här har man lyckats (vilket alltför sällan inträffar) göra ett spel som upplevs och spelar som ett tvådimensionellt actionäventyr från 1989, men med bländande grafik och tillräckligt fängslande storyline för att såväl reaktionssnabba ynglingar som ärrade spelrävar fastnar. Det är inte illa.
Dussinaction till manus
Har du sett i stort sett vilken hämnaractionfilm som helst har du redan halva manuset till Ninja Gaiden. Den andra halvan är en äkta slev spel- eller serietema snarare än film. För att inte krångla till det handlar det i stort sett om att unge herr Hyabusa skall få tag i ett magiskt svärd, som legat oanvänt sedan... ja, länge. Två magiska svärd figurerar varav Ryu svingar det ena. Hamnar det andra svärdet i fel händer, så... tja, blir det inte bra. På vägen möts han av synen av hembyn, i ruiner, med dess invånare dödade.
Tadam! Temat är färdigt. Hämnd och kampen mot ondskan. Egentligen inget märkvärdigt alltså. Men på ett idiotsäkert sätt fungerar det ändå, med tanke på vad det är för spel det grunda manuset vävs in i. Som vi redan nämnt handlar det om ett actionäventyr i full fart. Där finns det sällan plats för djuplodande karaktärsskildringar eller intrikata intriger. Man kunde förvisso experimenterat med fler cut-scenes eller fler och längre dialoger figurerna emellan. Ett mer episkt berättarsätt. Nu valde man en låg dos av samtliga dessa ingredienser. Även om jag gärna sett Team Ninja försöka ta ut svängarna litet mer, tror jag faktiskt det var tur att de inte gjorde det. Risken är stor att man annars irrat bort sig i försöket att balansera element från för många olika genrer. Ett dussinmanus således. Men ett sjutusans actionlir!
Inte för alla
Innan alla där hemma går man ur huse och köper spelet skall ni läsa även denna paragraf. Ninja Gaiden är nämligen inte för alla. Kvalitativa actionäventyr förlagda till det feodala Asien är inte fy skam. Men betänk följande: Spelet är i stort sett linjärt. Det kan bli rätt enformigt med alla fighter. Men framför allt: tröttnar du snabbt på utmaningar eller har dåligt tålamod, bör du veta att det är v ä l d i g t svårt! Bli inte förvånad om du tvingas spela om vissa passager 20 gånger. För alla som älskar gamla klassiker höjer detta bara mysfaktorn. Att förtvivlat kämpa mot till synes oövervinnliga bossar och högar av dussinninja är för somliga rena rama julafton. Men som du förstår får du inget gratis här. Missa ett par blockeringar eller tryck för sent så är det kört. Men som så ofta förr - ju hårdare du kämpar desto skönare känns det när du kommer vidare och får ett par nya tekniker i belöning. Man bör hursomhelst understryka att spelet är svårt. (Vill ni pröva lyckan med ett snarlikt spel som också är mycket bra, är Prince of Persia från i vintras ett höjdarlir. Mer äventyr och något mindre hack n slash, dock.)
Kontroll och grafik i toppklass
Jag har aldrig favoriserat fightingspel där man måste memorera knappkombinationer in absurdum. Snarare backar jag, analyserar motståndaren och använder några favorit-kombos. Båda varianterna fungerar i Ninja Gaiden. Det är roligt att som recensent kunna säga att kontrollen känns intuitiv. Enkel. Här finns avancerade rörelser och specialattacker för ett djupt spelande för de som verkligen vill förkovra sig. Men du kan oftast lika gärna rulla runt och kontra in ett par attacker. Perfekt. Lätt att lära sig, svårt att bemästra är i högsta grad sant här. En anledning att försöka sätta en snygg kombination är att det om inte annat får dig att må bättre. Du hinner utföra precis vad du vill, när du vill, bara du trycker rätt och tillräckligt snabbt. Visuellt sett finns inte mycket att önska. Linjära röjarspel ser inte bättre ut än såhär. Allt är snyggt helt enkelt.
Allt är inte guld som glimmar
Trots allt beröm är inte Ninja Gaiden felfritt. Att det är toksvårt har vi nämnt. Andra problem man snubblar på är tidvis dålig kamerafunktion. Som så ofta i snabba spel i snett upp-/bakifrån-vy har "kameramannen" svårt att veta var och hur han skall placera linsen. Du kan själv centrera bilden rakt framför Ryu, men det blir ofta bara halvdant. Sämre har vi definitivt sett.
Det är hyggligt att Team Ninja strött ut kartor utefter vägen. Men de kunde väl märkt ut dem litet bättre? Om det ändå är meningen att spelet skall vara ett linjärt actionspel vill jag inte springa fram och tillbaka för att jag inte ser vilken väg jag skall ta.
Vi skall nämna en annan detalj också. Själv reflekterade jag över fenomenet, men en kollega noterade att det faktiskt rentav kan störa kräsna besserwissrar. Ryu Hyabusa föreställer ju som bekant en ninja. Som alla vet (hmm) är ordet ninja kanji och kan bäst översättas med "tyst, hemlig eller uthållig person". Nu vet jag inte vad "kanonmat" blir på kanji, men hade Ryu varit en ninja i 1500-talets Japan hade han inte blivit långlivad, så mycket kan jag säga. Till skillnad från spelen Shinobi och Tenchu handlar det med andra ord inte om ljudlöst smygande à la sneak em up - snarare ljudligt manglande.
Sammanfattningsvis
Ninja Gaiden förvaltar arvet från den gyllene eran väl. Du mal igenom en till synes ändlös hord av fiender, såväl ninjayngel som elaka bossar. Det är vackert, fartfyllt och svårighetsgraden är hög. Gillar du halvdumma men kärleksfullt tillverkade actionspel med svärd, knivskarp kontroll och dito vapen är Ninja Gaiden ett säkert köp till din Xbox. En normalbegåvad spelare har minst 20 timmar att se fram emot, och dessutom ett litet Xbox Live-läge med turneringar online. Du som aldrig blivit så bra på liknande spel som ni önskat, låna och testa. Du kanske fastnar du med, trots allt...