På något sätt känns det som om vi gamlingar har förtur när det handlar om detta spel. Det var vi som var där när det begav sig. Det var våra mynt. Det är inte mer än rätt att det är vi som kritiskt får granska uppföljaren till ett av de mest klassiska bilspel som någonsin svalt femkronor i arkadhallarna. OutRun 2 har anlänt.
Ni som läste vår rapport från sommarens pressvisning vet att jag som speltokig 13-åring tog plats i den ursprungliga OutRun-maskinen. En hytt som skakade när man krockade och hade växelspak var en smärre revolution på den tiden, och den rena, skära glädjen som spelandet gav mig då upplevs sällan nuförtiden.
Som så ofta kunde inte C64-versionen hemma i stugan göra arkadspelet rättvisa. Men att man skall behöva vänta i dryga 17 år på en uppföljare är inte direkt vad man förväntar sig. Nu är det äntligen dags. Många är vi 30-taggare med degiga magar och höjda hårfästen som vill sätta tänderna i OutRuns "storebror". Som alltid när det gäller moderniteter kan man dock känna viss oro över risken att ens barndoms hjältar falnar och vittrar sönder i händerna på dollargiriga utvecklare. Bättre teknik ersätter som bekant inte alltid spelkänsla och originalitet. Det var således med blandade känslor jag tog plats i min recliner-fåtölj, greppade krysslådans handkontroll och vred om tändnyckeln i min Testarossa.
Realism kontra arkadkänsla
Arkadkänslan är litet som spelkänslan, något svårdefinierad. Bilspel skall gärna vara yviga, svåra, fartiga, fullständigt orealistiska och gärna ackompanjerade av smått hysterisk 80-talsmusik. Allt detta är OutRun 2 fullspäckat av. Det känns definitivt arkad. Men balansen är vass som eggen på en japansk knivsegg. Det är lätt att trampa snett och falla ner i överdrifternas och B-gängets överfulla träsk. Det är kanske tur att utvecklarna heter Sumo Digital. De har tyngden att stå stadigt på nämnda egg, trots att de är ett relativt okänt gäng.
Musik, variation och svårighetsnivå är alla avdelningar där man inte fullt lyckats nå upp till den nivå där spelet per automatik blir en klassiker. Musiken, i all sin härliga blipp-blopp-glans, blir fort enformig, trots att mer musik kan låsas upp. Fler spellägen önskas också. Varför har man valt att avstå från flertalet klassiska flerspelarlägen? Om argumentet är att man vill ha fler som spelar via X-box Live istället för mot varandra framför teven så köper jag bara det till viss del. Man är illa ute om man helt börjar förlita sig till onlinespelande.
De lägen som finns är annars okej. Möjligtvis väl snarlika. Du kan köra en portad version av det, skall vi säga nygamla arkadspelet OutRun 2. Du kan köra på tid, mot upp till tre spelare (tyvärr ej i split-screen), mot "ghostbilar" både i spelet och mot nedladdade resultat från nätet. Du kan lägga ned din själ på att köra de 101 uppdrag som finns. På så sätt tjänar du kort du senare kan köpa nya bilar och låsa upp banor och annat gott & blandat med.
Full fart... i sidled?
Japaner har kommit på en hel del skoj under åren. Detta invecklade folkslag som på många sätt är litet galna, fast på ett helskönt sätt. Till exempel har de utvecklat biltrenden drifting. Enkelt uttryckt går det här ut på att medelst sanslösa bredställ köra din bil på tvären. OutRun 2 har anammat detta trendiga koncept fullt ut och litet till. Genom att för en bråkdels sekund släppa gasen och bromsa till samtidigt som du svänger ställer du upp din Ferrari som det vore en självklarhet att köra ett tvåtons prestandamonster på det viset. Charmigt och när det är som bäst, brutalt fartfyllt.
I grund och botten handlar det mesta om att köra fort, gärna samtidigt som olika uppdrag skall utföras. Allt går hela tiden fort, fort, fort. Prutmånen på misstag är lika med noll, vilket leder oss in på avdelningen för klagomål. Svårighetsgraden. Ett spel bör vara så pass svårt så att du känner dig utmanad. Så att du anstränger dig till det yttersta för att minsann visa utvecklarna och alla andra att du inte ger dig förrän banan är avklarad. Men detta bör ske genom inställningar i viss mån anpassas efter individen.
I min bok skall ett spel tillfredsställa så många spelare som möjligt. Spel som Ninja Gaiden eller för den delen OutRun 2 riskerar att bli så frustrerande att du helt enkelt slutar spela. Duktiga spelare erfar förstås inte problemet på samma sätt, men när man kört en och samma bana 30 gånger och ändå inte kommer vidare, då väcks känslor till liv som nästan skrämmer en själv. Flickvännen fällde kommentaren "Jag beundrar dig. Jag hade slutat för länge sedan." Jag minns ett uppdrag i Swat 3 som uppehöll mig på samma sätt. Det slutade med att jag gav upp.Det skall däremot sägas att uppdragen för det mesta känns genomförbara, trots allt. De belönar onekligen den som övar. Precis som ett klassiskt arkadspel. Det krävs bara aningen för många genomspelningar för att klara av dem i mitt tycke.
Kromad armbåge i välgjord hyllning
Alberto är en cool kille. Dessutom är han en hejare på att köra bil. Förmodligen är han den förste jag sett som hanterar hastigheter på 300 km/h med en hand på ratten. Inte illa. Hans flickvänner är det också fart i. De tjoar och tjimmar, klagar och hyllar beroende på hur du framför ditt fordon. Som ni förstår är det lättsam fart och fläkt som gäller spelet igenom. Här finns inte ett gnutta allvar, vilket är rätt skönt.
Spelet utger sig för att vara en modern hyllning till ett klassiskt bilspel, vilket det lyckats väl med. Banorna är vidsträckta och väder och vind erbjuder variation; du kör med solljuset i ögonen, i skymningsljus och uppe i snöklädda bergsområden. Färgschemat är rikt, spelets inlärningskurva är mycket låg och det är bara att kasta sig rakt in i en vanvettigt snabb racingvärld. Att jämföra detta spel med Burnout 3 eller Need For Speed låter sig egentligen inte göras - syftena med spelen helt enkelt för vitt skilda. Inte heller liknar det kommande titlar såsom Gran Turismo 4, Forza Motorsport eller Enthusia. Det här är arkadrally på SEGA-manér, inget annat. Det är ett mer okomplicerat och ohämmat körande utan minsta baktanke. Charm, färg, fart och kreativ naivitet. Ytligt? Självklart. Men vad är väl bättre än ett spel som gör det skall utan att krångla till det?
Hatkärlek, sade Bull
Som alla intressanta spel väcker OutRun 2 känslor. Det är bra. Finns inget värre än att testa något som lämnar en helt tom. På så sätt fungerar denna blandning av USA, Italien och Japan ypperligt. Det lämnar få oberörda. En stor del av charmen med ett spel av den här typen är just att man ena stunden mest av allt känner för att stampa sönder handkontrollen, bara för att nästa sekund skrika ut ett spontant "Yes!" när man korsar mållinjen först.
Ja, jag hade gärna sett fler spellägen. Mer varierad musik. Någon inställningsmöjlighet mer här och där. Hade gärna sett att motorljudet varit roligare, istället för ett monotont brölande à la bilspel från tidigt 90-tal. Gärna sett att spelet var aningen lättare. Men kritiken vägs i mångt och mycket upp av det enkla. Det typiskt japanska fast ändå med en västerländsks mainstream-flört. Det glada, ytliga, men samtidigt djupt kreativa. Det är i det synbart enkla så gott som alla bra spel tar sitt ursprung. Det handlar bara om att maskera det väl.
Betyg: 8/10