Mannen i dramat måtte ha gjort Gud besviken under sitt liv som människa, olyckligt nog hamnar han i helvetet. Lättare sagt än gjort, men kravet för att återförenas är att fimpa fyra av självaste Lucifers närmsta generaler. Bit i den du!
Utrustad med ett vapen som saknar dess like men som rasslar och väsnas som en gammal skördetröska placeras man mitt ute i ingenstans, eller till synes en kyrkogård på varmare bredgrader. Trots att Painkiller är ett FPS så avviker spelupplägget en smula från sina konkurrenter.
Istället för att smyga runt på banorna och knäppa valfria fulingar tvingas man nu att stå öga mot öga med hela arméer. Kringliggande flyktvägar skärmas oftast tillfälligt av och horder av monster börja välla fram. Det är ruggigt intensivt och våldsamt, krutkonsumtionen klår sina spelkonkurrenter med hästlängder! Problemet är bara att spelet på detta vis blir lite väl inrutat, förutom fiender och omgivningar är upplägget i det stora hela detsamma genom hela spelet. Men, ingen regel utan undantag.
Vidare blir dessa överdrivet våldsamma äventyr jobbiga efter ett tags spelande, det känns IQ-befriat och repetitivt. Problemlösning är alltså inte att tala om, att spelet sedan har en välprogrammerad grafik- och fysikmotor räddar inte situationen. Våld är mitt signum, men till och med jag har svårt att förlika mig med tanken att någon är i behov av våld i den här utsträckningen. När man inom loppet av en timme av hackat sönder och samman bra många hundra menlösa monster börjar i alla fall jag fundera över vad jag egentligen sysslar med.
Max Payne?
Karaktärsdesignen på huvudpersonen i Painkiller är skrämmande lik finska Remedys mönsterpolis Max Payne. Jag kan inte annat än beklaga mig, det kan inte vara en slump att det är på detta vis. Skärpning!
Som sagt är spelet riktigt trevligt att titta på, för snyggt är det. Variationen på miljöerna skiftar också duktigt från bana till bana, med tanke på hur monotont spelet är i övrigt glädjes man nu lite extra åt miljöombytet. Som tidigare nämnt finns det gott om ammunition, det är ju inte direkt så att man behöver snåla. Ärligt talat kan man tro att hela världens vapenproduktion precis ha förflyttats till helvetet. Coola vapen finns det gott om också, förutom ett par uppstickare som bland annat spelet allra första vapen så finns även alla klassiker. Många håller pumphaglet som sin favorit, det är en riktigt köttig bössa!
Omdöme
Vägen till himlen är uppenbarligen längre än man kan tänka sig, i synnerhet när man befinner sig i bottenskiktet. Painkiller sticker med sitt i längden monotona spelupplägg ut från mängden av FPS. I övrigt är omgivningar, karaktärer, vapen etcetera välgjorda. Mer hjärna och mindre vapen hade höjt betyget, spelet har trots allt en stor potential.
Betyg: 6/10