Ljudet från mina enorma luftvärnskanoner är öronbedövande. Hade det inte varit för det futuristiska temat, hade det lika gärna kunnat vara 40-tal och Slaget vid Midway som ekat. Ett massivt bombardemang, näst intill en spärreld, tvingar fienden tillbaka och ner på knä. Min offensiv har skurit av hans livsnerv. Han har ingen yta att bygga på, och det lilla understöd hans resterande trupper förmår uppbringa sprängs resolut till molekyler innan de hunnit gör någon skada. Inom kort raseras byggnaden som markerar centrum för hans civilisation och jag står kvar, smutsig men segerviss. Jag har säkrat min omgivning, min sfär, min Perimeter.
Att upphovsmän till spel, film eller vad det än är, hyllar sin skapelse är inte ovanligt. Det handlar om att stå ut bland dussinprodukter för att överleva. Utvecklarna till ett av de senaste RTS-släppen i butikshyllorna, ryska KD Labs, påstår att Perimeter revolutionerar hela strategispelandet som vi känner det. Det är inte sant. Visst har det nyskapande och fräscha element i sig, men det är på sin höjd evolutionerande.
Ignorera den skumma handlingen
Någonstans i tiden (din gissning är lika bra som min) tillhör du ett släkte människor som tvingats upptäcka och befolka nya planeter hela tiden. Storyn är minst sagt en aning flummig och otydlig, men du blir hursomhelst vald till en av ledarna för dem som utforskar planeterna, för att ny teknik skall kunna inhämtas och ditt släkte överleva. Egentligen är storyn irrelevant. Den påverkar inte ditt spelande och känns mest som ett hopkok av new age och sci-fi.
Det spelet går ut på är att utnyttja planeternas energi och uppföra en mängd byggnader, samtidigt som rivaliserande klaner och lokala monsterliknande insekter gör sitt bästa för att sätta stopp för dig. Det här är egentligen också rent nonsens och absolut inget nytt. Dessutom är inlärningskurvan inte direkt vänligt sinnad, och den lilla tutorial som erbjuds lämnar faktiskt merparten av lärandet att önska.
Men sluta inte läsa, eller spela för den delen, här. Bakom en halvdum story och några jobbiga timmar av lärdom vilar faktiskt en riktigt hygglig spelupplevelse.
Terra- vad, sade du?
Det som verkligen är annorlunda med detta spel är i stort bara ett par saker, men de genomsyrar å andra sidan hela spelet. Det sedvanliga resurshanterandet fungerar inte som det vi är vana att se. Istället för att behöva så, ta ned träd eller hacka i gruvor, jämnar du istället marken där du far fram. Med en "omformare" drar du ifrån och lägger till materia för att få marken tillräckligt jämn för bebyggelse. Härpå byggs din infrastruktur ut, varav den 3G-liknande kamraten som hamstrar energi ur marken är din bäste vän. Utan energi, inga enheter nämligen.
På papperet är förstås detta originellt. Men i slutändan skiljer själva resurshanteringen sig inte så mycket från vilket Command & Conquer- eller Blizzard-RTS som helst. Du behöver något för din produktion, och terraforming-tekniken är bara en variant, låt gå en udda sådan. Annars flyter mest spelet på som det brukar. Du utvidgar så sakteliga din domän, flyttar fram ditt försvar och förhoppningsvis även din position på slagfältet. En hel del tanke och erfarenhet krävs för att få uppleva segerns sötma och i början är Perimeter absolut inte lätt. Praktiskt är att man kan justera svårighetsgraden på flera sätt.
Inte tillräckligt engagerande
Själv anser jag att man försökt sitta på två, tre stolar samtidigt och närapå fallit av allihop på kuppen. Battle/skirmishläget såväl som kampanjen och multiplayer känns för små. Det finns för få kartor, man kan inte välja storlek på kartorna och ingen editor finns med. Kampanjläget som skall engagera spelaren i story och ge det nödvändiga djupet, misslyckas till stor del på grund av att manuset inte känns speciellt kul. Här finns inga spännande karaktärer att följa och inget känns tillräckligt dramatiskt eller intressant att förkovra sig i.
Starship Troopers möter Galactus
Världarna du spelar på ser som så mycket annat annorlunda ut. Det är ofta karga landskap som möter dig och ditt "manskap" utmed resan, även om såväl gräs som snö återfinns här och där. Vattenliknande områden måste terraformas, dessa är oöverstigliga hinder för många av dina enheter. Döm om min förvåning när en hel trupp av mina snipers föll ner i den kvicksilverliknande sörjan första gången...
Ruiner och udda växtlighet är vanligt förekommande i spelet, vars influenser verkat vara en godtycklig mix av gängse rymdfilmer såväl som litteratur och serier. Olika media brukar ju ofta inspirera varandra. Tanken att kolonisera eller resa planeter runt för att dra energi ur dem påminner faktiskt en del om karaktären Galactus i Marvels tecknade värld, fast här verkar världarna mer eller mindre falla sönder i småbitar av sig själva. Nåja, du sitter garanterat inte framför datorn i timtal för det här spelets manus. Så varför då?
Nyskapande strider
Ja, till att börja med för att du får bygga och strida på ett sätt du förmodligen inte gjort tidigare. Dina stridande enheter kan i stort sett när som helst smältas ihop för att bilda färre och starkare förband eller fler och svagare. Denna möjlighet öppnar dörrar för en betydligt mer flexibel krigsföring än vad man är van vid, och i vissa fall är det ordentligt underhållande.
I takt med att du jämnar ut topografin i din omgivning kommer du obönhörligen närmare din motpart på kartan du spelar på. Till slut möts era trupper, och oavsett om det är i form av små, rekognosceringsliknade trupper eller att era områden sonika utvidgats till de krockar, kommer nästa viktiga möjlighet och avvägande. Spelets titel anspelar på en sfär, som fungerar som en ogenomtränglig barriär som skyddar från angrepp. Haken är att skölden drar mer energi än en läckande 70-talsfrys från Floby. Därför måste du väga av och bara använda ditt kraftigaste försvar när det är absolut nödvändigt.
När det flyter som bäst, vilket det förresten bara gör på en kraftfull maskin, är Perimeter ett nyskapande strategispel som erbjuder sin bemästrare en schackliknande upplevelse; fylld av viktiga beslut, olika sätt att spela på och en hel del stridande. Precis så stimulerande och omväxlande som strategi är när den visar upp sig i sin vackraste skrud.
Inte felfritt
När det inte skiner fullt så klart beror det bland annat på följande. Som vanligt är i RTS förekommer mycket upprepning. Musiken, som kan lyfta repetitiva moment i långsamma spel, når aldrig de höjder som mer kompletta kollegor i genren åstadkommit. Även om man ges möjlighet till olika taktiska val, känner jag aldrig att de riktigt påverkar utgången. Ju bättre du blir, desto mer lyckat verkar det vara att tokrusa fram mot datorn så fort det bara går. Ju längre en match pågår, desto svårare blir det att klå din CPU, då han ständigt verkar ligga ett steg före. Det känns inte helt lyckat. En seger mot datorn i vanligt skitmishläge känns ju heller inte njutbar om svårighetsgraden är den lägsta. Det är ingen barnlek att vinna på de högre nivåerna, kan jag säga.
Men det är något mer, något nästan ogripbart. Jag grips aldrig av den sanna inlevelsen, den massiva spelkänslan som formligen kan slunga en in i ett spel. Spelet känns aningen stelt och opersonligt, nyskapandet och den vackra ytan till trots. Kanske det är avsaknaden av röster, den ofta inte helt lyckade musiken, eller att man som sagt får känslan av att taktik ofta spelar en underordnad roll. Förmodligen en blandning av allt detta.
Framtiden får utvisa
... huruvida Perimeter kommer leva kvar på servrar vår jord över. Innan multiplayerdelen i ett spel etablerat sig är det alltid svårt att bedöma flerspelarläget i ett spel, särskilt i ett strategispel där mänskliga egenskaper är direkt avgörande och därför präglar matcherna så starkt.
Detta är ett spel som bör spelas mellan levande deltagare för att vara som roligast. Men jag tvivlar ändå på att det kommer nå ända fram. Det saknar den sista touchen som lyfter ett spel från "hyfsat" till "klassiskt". (Det är inte för inte som spel som Starcraft och Counter Strike överlevt så länge på nätet.) Dessutom är kampanjen den i mitt tycke stelaste och segaste delen i spelet, och singleplayerdelen är inte heller tillräckligt utförlig för att driva på spelaren en längre tid.
Men med tanke på att spelet redan hittills överraskat positivt ett par gånger och jag uppmanat er att ta er tid till det, får jag väl följa mitt eget råd och spela vidare. Vem vet, kanske det tävlas i Perimeter också om några år...
Betyg: 7/10