Grundidén i Phantom Crash är enkel men ganska rolig. Olika delar av det gamla, men sedan länge förstörda Tokyo fungerar som stridsarena för stora robotar. Varje dag eller natt anordnas turneringar efter olika rangsystem. Dessa strider kallas för Rumbling och robotarna går under benämningen Scoobees. Du som styr metallvidundret tillhör en klan, i detta fall Wire Heads och du har från början lägsta rang.
När spelet startar har du 200.000 på fickan men eftersom pengar är till för att spenderas kan man välja mellan de tre olika Scoobee tillverkarna, Ventuno, Kojima och American Stars. Alla tillverkare har sin egen stil men jag faller för Ventuno när jag köper mitt framtida massförstörelsevapen. Vidare finns en outsider med det något utmärkande namnet Wild Machines. Om du vill hänga på en kraftigare kanon, grymmare färg eller tjockare skrov är det här rätt ställe. Nu känner jag mig redo för strid och ger mig ut på arenan för att göra skrot av mina motståndare.
Innan striden får jag lära känna en del av spelets karaktärer. Menyerna känns ganska slarvigt gjorda men det är inte det värsta. Med textrutor och skrivmaskinsljud översköljs jag av information av mer eller mindre viktig karaktär. Dessutom är personen som talar antingen ett chip eller en fruktansvärt fult tecknad person. Karaktären är en stillbild men byter ibland utseende för att visa olika känslor. Allt är väldigt japanskt och väldigt slarvigt gjort. Varning utfärdas på extremt dåliga japanska skämt.
Till slut kommer jag i alla fall in i stridens hetta och nu blir det andra bullar. Man tar sig smidigt fram med sin stora robot över banan och då min plåtnicklas dessutom har ett jetpack flyger jag snabbt ihop med min första fiende. Eftersom mina missiler är målsökande ser jag att målet är låst och trycker av en raket. Dock tål en Scoobee mer än så och snart finner jag mig i en halsbrytande kamp. Kanonerna får tala samtidigt som jag fullkomligt sprutar iväg missiler. Tillslut ger fiendens pansar vika och han är tillintetgjord. Men det var bara en av många. Det fullkomligt väller fram nya robotar och det gäller att ibland samla liv och ammunition. Jag sitter på helspänn framför TV:n för det här är spännande.
Men vad är det som gör spelet? Svaret är enkelt, optiskt kamouflage. Till dem som ställer sig frågande kan man förklara fenomenet med den ultimata maskeringen. Roboten smälter in i omgivningen och blir nästan osynlig. Enda sättet att se sin fiende är när en lätt vibration syns i luften. Med andra ord kan spelet göras intressant på många sätt. Samla kraft, smyg på din fiende eller fly osedd till ett säkrare ställe. Dessutom är det väldigt snyggt gjort vilket inte är någon nackdel.
Grafik, spelkontroll och ljud är bra gjort i själva spelet men tragiskt i menyer och dess karaktärer. Tråkigt att mer krut inte har lagts på dessa bitar. Det bör dock nämnas att det finns en musikaffär där man kan köpa musik till spelet. Alla låtar är av olika japanska artister så det blir en minst sagt ny upplevelse. Dock inte helt otrevlig.
Det som är spelets stora svaghet är dess enformighet. Man slåss och kämpar, men det känns inte som man kommer någonstans. Man får pengar efter antalet fiender av olika rang man krossat men de går bara till reparationer, nya vapen eller nya robotar. Spelet tar aldrig steget fullt ut utan det känns hela tiden som man väntar på något nytt.
Omdöme: Phantom Crash är ett kul spel som inte håller i längden. Att det är snyggt och lättstyrt gör att man snabbt kommer in i det, men det dröjer inte så länge innan man tröttnar. Dessutom leder de fruktansvärda menyerna till en betygsänkning. Det blir en fyra till Phantom Crash som trots sin japanska charm inte håller hela vägen. Jag sätter hoppet till en förbättrad tvåa.
Betyg: 4/6 bra