Torsdagskvällen var kvällen då sommaren vände. Den tropiska hettan var på väg att ge vika för moln och regndroppar. Och kylan kom krypande. Men svenskare än så, mer östgötskt än annat och linköpingskt in i minsta detalj: Stångebrofältet förvandlades för en kväll från vältrampade, historiehissnande gräs- tuvor till en enorm picknick, och så småningom: ett hav i form av en konsertpublik. Och på scenen, det mest linköpingska som någonsin lämnat kommunen, men alltid tycks återkomma: Lars Winnerbäck.
Följsam publik
Turnépremiär och Linköping har återigen fått den äran. Det är en Linköpingsson som kommer hem. Grabben från Vidingsjö som är tillbaka. En poet i sin egen hemstad. Som gör ett gästspel. Men som ändå aldrig känns mer hemma än här.
Konserten börjar som en enda lång och välriktad flirt med publiken i alster som formligen dryper av Lin- köpingsreferenser. Mellansnacken kanske inte är så genomtänkta, men behöver man inte säga mer än Vidingsjö för att få ett publikjubel, varför ska man då göra det?
Inledningsvis är scenframträdandet försiktigare än publiken. Men vem kan överrösta och visa mer iver än en publik som. Ja, inte handlar det om allsång. Inte om försynt nynnande från första parkett. Utan om vrål i varenda stavelse. Inte i takt. Inte i försök att följa ord och noter. Utan bara i ett rent glädjefnatt.
Publikens iver
Så småningom hinner scenshowen ifatt sin publik i iver och glöd. Höjdpunkter som "Åt samma håll", "Dunkla rum", "Hugger i sten" och "Jag får liksom ingen ordning" avlöser varandra till fonden av intensiva färger och svartvita bilder. Till de starkaste numren hör "Om du lämnade mig nu" i duett med Anna Stadling, medan allsången - om vi nu ska kalla det allsång - når som längst ut i publikhavet till "Söndermarken".
Svensk sommar
Det behövs inte många ackord. Inte många sekunder där i publiken för att förstå, att det är det här som är svensk sommar. Moln som döljer en solnedgång i fjärran. Hopskrynklade filtar. Kvällsfuktigt gräs under sandaler och gympa-skor. En krypande kyla. Ett avslutande fyrverkeri. Och en artist som hållit och håller hov i sin egen hemstad. Och sjunger om. Ja, inte om sommar, utan snarare om melankoli och längtan. Men som med en utomhuskonsert i tidiga juli blir så mycket mer svensk och linköpingsk sommar än det går att sätta ord på.
