Tiden tickar på, lagom till att våren kikat fram och ljuset är ett faktum utomhus passar Ubisoft på att släppa en desto mörkare uppföljare på 2002 års skräcklir Project Zero. Låt inte solen lura dig, du lär bli lika rädd nu som tidigare - om inte värre. Ladda kameran och dra för persiennerna, nu ska det jagas vålnader!
Tvillingarna, Mio och Mayu, tar oss med till en typiskt ödelagd japansk liten by full av onsdskefulla vålnader. Skräckspelen, eller survival horror som vi gärna kallar dem, är hetare nu än någonsin tidigare. Japanerna har upptäckt att hela världen är livrädda för små barn, läten av skratt och hastiga effekter av olika slag. Project Zero 2 är full av dessa skrämselmetoder och mer därtill.
Välbekant återseende
Den påtagliga känslan av att ständigt vara underlägsen har Tecmo lyckats bevara med hjälp av sin välslipade systemkamera. För er som sedan tidigare ej är bekanta med spelserien kan jag berätta att det är med hjälp av att ta kort på sina fiender man tar kol på dem, några riktigt köttiga vapen existerar dessvärre inte, både på gott och ont.
Samma paranoida känsla som Project Zero gav mig, ger även detta spel mig. På ett mästerlikt vis faller grafik och ljud i symbios med varandra och framkallar tidvis mycket skrämmande intryck; utan vidare lurar man sig gång på gång av ljud och skuggor, man vet inte riktigt vad som är äkta och inte i slutänden. Just den här biten gör spelet lite unikt av sitt slag, vidare finns det heller inga puffror som räddar ens skinn när det väl kommer till kritan.
Grafiken är något putsad vill jag inbilla mig, men det inget att rita kors i taget för. Med det blurriga filtret som ständigt hemsöker tv-skärmen ser hela spelet ut som en skräckrulle från det ljuva 70-talet. Som om man inte vore tillräckligt stirrig innan man stöter på fiender blir man det när man väl står där öga mot öga med dem. Just biten att börja fibbla med kameran och bränna av kort efter kort är vårens hetaste stressmoment, att vidare ha ett gäng uppjagade kompisar skrikandes vid varje öra späder enbart på känslorna. Som sagt, det här är skrämmande!
Förvånande
Något som verkligen förvånar mig är den låga åldersgränsen spelet har, förvisso är det inga kroppsdelar som trillar av eller blod som sprutar över hela skärmen men nog är det allt skrämmande. Våld tycks höja åldergränsen, ta bara Grand Theft Auto som praktexempel, men hur är det då med skräckspelen som lär få de yngre spelarna att börja sängväta. Gränsen är satt till sexton år på Project Zero 2, jag anser att den bör höjas till arton med tanke på vilka intryck spelet ger.
Ett spel som Silent Hill 3 som både innehåller grovt våld samt skrämseleffekter utan dess like har en satt åldergräns på femton år, det är vidare något som verkligen bör få sig en tankeställare av såväl förmyndare till minderåriga samt speldistributörer. Nog om detta nu.
Omdöme
Project Zero 2 välkomnas med öppna armar, det är en värdig uppföljare till det tidigare spelet. Efter begränsningarna av PS2 har Tecmo finslipad spelet visuellt samt bättrat på känslan av att aldrig känna sig säker; tveklöst hamnar spelet bland vårens hetaste titlar. En perfekt symbios mellan grafiken och ljudet får spelaren att känna sig paranoid, nu har japanerna verkligen lyckats börja manipulera spelarnas sinnen!
Betyg: 8/10