Då var det äntligen dags att få reda på den riktiga bakgrundshistorien till 1996 års storsäljare, Resident Evil. Detta spel utannonserades redan för ett par år sedan till den numera utdöda konsolen Nintendo 64, men dessvärre såg vi aldrig skymten av det. Även den fjärde och senaste delen i serien har nu ett par år släpandes efter sig sen det lanserades till Sega Dreamcast. RE Zero är alltså det femte spelet i serien som ska utspela sig före alla de andra delarna. Jag har nu inväntat denna dag i flera år, men nu är den kommen, när jag äntligen ska få svar på mina funderingar kring det första spelet.
Spelet börjar med en introduktionssekvens på ett tåg som blir överfallet, i vanlig ordning skickas ett specialteam beståendes av elaka muskelknuttar dit för att undersöka vad som hänt. Trots att det ser ut som man vänt ut och in på hela området verkar det inte vara någon som anar något värre oråd, men jag som spelare förstår precis vad som lurar i trädtopparna. Snart nog trillar den ena agenten efter den andre av och kvar har vi Rebecka Chambers som är ute på sitt första uppdrag. Pressad av situationen tvingas hon samarbeta med en numera förrymd fånge vid namn Billy Coen, en ganska söt pojke med fina tatueringar.
Här återspeglas Capcoms senaste funktion, att spela med två karaktärer samtidigt. Tro det eller ej, men det är betydligt enklare än vad jag först trodde. Vissa lösningar till problem krävs det två personer för att ordna upp, samtidigt som man vid överfall kan utdela dubbel eldgivning hur enkelt som helst. Det är riktigt grymt när det kommer farandes ett gäng hunters som busenkelt fylls med bly från dubbla riktningar, tjoff!
Förutom att allt våld exponerar spelaren på ett lite råare vis så känns Resident Evil Zero som ett nytt spel i en gammal förpackning. Visst är grafiken, kontrollen och ljudet förbättrat, men det är samma visa som det alltid har varit. Spelet består till stor del av tråkiga och ologiska uppdrag som att hämta nycklar, tända ljus samt klippa och klistra lite grann för att få nya dörrar att öppnas. Innanför nästa dörr är det samma visa igen, för att försvåra fortskridningen så lurar det vanligtvis zombies runt vart femte hörn som stönar och haltar runt. Känslan är inte där längre, uppriktigt sagt försvann den efter andra delen i serien. Sen dess har man ju hoppats på att den skulle komma tillbaka.
Att Capcom fortfarande använder sig av förrenderade miljöer som man gjorde redan 1996 är en skam. Att klistra in ett högupplöst kort kan väl vilket spelbolag som helst göra i ett spel. Det här resulterar t.ex. i att samma problem som för sju år sedan uppstår, skjuter man en zombie som faller mot en väg kan halva kroppen trilla igenom. Det finns ingen realistisk anknytning mellan spelaren och miljöerna som man rör sig i, de syns men finns egentligen inte. Jag är inte alls imponerad!
Kontrollen fungerar utan problem, men det gör inte spelaren. Precis som i de förra spelen rör man sig både för sakta och osmidigt. Som tur är finns en kombination för att vända sig 180 grader snabbt, men det löser inte hela problemet. Blir man sen överfallen och skadad tar det ett par sekunder innan karaktären kan röra sig igen och avfyra ett par skott. Har man då stött på fiender som är snabba kan man ha satt sin sista potatis då de utdelar attack efter attack utan att man kanske hinner göra något. Lyckligtvis har det inte tagit död på mig ännu, men det har varit bra nära flera gånger!
Musiken är ett kapitel för sig som jag däremot tycker jag ska få lite credit, för den är verkligen stämningsfullt! Både ljudeffekter och musik är rätt placerat. Vid flertalet tillfällen är det musiken och effekterna som gjort grovjobbet för att skrämma upp mig och mina vänner istället för det visuella.
Kvällen då jag skulle starta upp spelet för första gången bjöd jag över flera vänner, däribland en god vän som är ett hängivet fan av denna serie. Jag låter det här tala för sig själv, men det dröjde ungefär en timme innan han började skruva på sig och gick hem istället.
Omdöme: Tyvärr måste jag meddela att Capcoms senaste spel i Resident Evil-serien är ett svek mot oss fans. Det är inget annat än ett nytt spel i en gammal förpackning! Det är inte enbart känslan som saknas utan det lider av flera år gamla problem som man kan tycka borde ha rättat till sig. Jag rekommenderar er ändå att prova spelet för sakens skulle och bedöma vad ni tycker, men Resident Evil känns för mig som ett avslutat kapitel.
Betyg: 3/6 godkänt