Kan Rome: Total War bli ännu bättre än sina föregångare?
Slutet på en era?
Med tanke på hur snabbt dator- och spelbranschen rör sig är det nog inte fel att tala om nostalgi efter bara en handfull år. Jag minns nämligen Shôgun med ett nostalgiskt leende. Det är ett av mina absoluta favoritspel och jag har glatt givit hundratals timmar av mitt liv. Shôgun blev känt för den stora mängden enheter som rörde sig på slagfältet, och för den välavvägda blandningen av krigföring och strategi. Det var intuitivt men hade djup, lät spelaren bestämma spelsätt och tempo men pressade dig samtidigt. Det var (och är, förvisso) bland de allra bästa då. Uppföljaren Medieval: Total War dök upp och dominerade strategiplanen fullständigt. Det var allt föregångaren var och mer. Bredare, med fler valmöjligheter, mängder av spelbara fraktioner över hela världen (Shôgun utspelades i Japan) men fortfarande med möjlighet att spela snävt och långsamt hyllades det av en enad front av såväl kritiker som spelare.
Superlativen börjar nästan bli tröttsamma nu. Rome: Total War är precis lika bra. Rentav bättre på vissa fronter. Det är litet fräschare, vågar ta nya grepp men bibehåller charmen och de klassiska elementen. Det är finslipat och i alla avseenden polerat. Det levererar en helhetsupplevelse. Det finns ett par saker att anmärka på. En är "tema kontra tid". Man kan inte förnya en spelserie i all oändlighet. Samtidigt kan inte alltför många beståndsdelar ändras utan att man tvingas ge upp titeln Total War. Förr eller senare kommer temat bli urvattnat. Så börjar vi närma oss slutet på en närmast ofattbar succé? Nja, vi skall väl inte sätta kaffet i halsen riktigt ännu. Än är vi inte där. Creative Assembly och Activision har lyckats hålla en oförskämt hög nivå i även den tredje delen. Dessa tre spel kommer alla finnas kvar i framtidens spelhistorieböcker. Det finns egentligen inget som säger att de inte kan knocka oss igen. Nå, låt oss ånyo axla manteln och erövra världen. Det är ett smutsigt jobb att vara en despotisk tangentbordshärförare, men någon måste göra det.
Söndra och härska allt vad du orkar
Rom, Italien, 250 f.Kr. Ett antal bilder flyger förmodligen genom ditt huvud samtidigt som föregående mening läses. Den krigiska perioden runt Kristi födelse är historisk. Gränslinjer drogs och flyttades. Riken bytte härskare oftare än man själv frisyr, och definitivt mer dramatiskt...
Till skillnad från "Medieval" kan du inte starta en kampanj med valfri fraktion. I "Rome" börjar du som romare, med plikt att försvara ditt rike. Till en början är du till och med sams med dina grannar. Trist? Inte alls. Det hjälper snarare till att hålla dig på spänn. Att se till att bättre stadsmurar uppförs och att ekonomin flyter känns än mer centralt eftersom du inte vet riktigt när första alliansen bryts. Först när en fraktion blivit besegrad har du möjlighet att fullt ut spela som t.ex. Karthager, egyptier eller germanska rebellstammar. Precis som i de tidigare spelen är det med en kombination av list, intresse och tålamod du nöter ut dina motståndare. Otåliga generaler som vill veva med svärdet kommer snabbt möta en ond, bråd död på något av de tusentals unika slagfält spelet innehåller.
När du väl valt läger är det dags att få en överblick av spelet. Bland de första intrycken är känslan att spela ett nytt spel. Till största del beror detta på den strategikarta där allt utom realtidsstriderna utspelar sig. Till skillnad från de äldre Total War-bröderna är kartan nu dels levande, dels i 3D. Det finns inte länge bara en plats per kartområde. Du kan nu medvetet placera dig strategiskt bakom en flod, eller i ett kullbelagt område. Dina män har också ett bestämt antal rörelser per omgång, i sin tur beroende av truppslag och terräng. Balansen är imponerande.
Spelet är lätt att komma igång med, men här finns samtidigt en hel del för den bottenlöse strategen. Djupet eller kanske bredden består av justering av skatter och återträning av truppslag. Att se till att diplomater får lämplig utbildning och att använda guvernörer och generaler på ett korrekt sätt. Samtidigt bör du ha uppsikt över dina arvingar och ingifta familjemedlemmar. Du kan givetvis låta bli att engagera dig i allt detta, men du når lättare framgång om du förkovrar dig, förstås.
Att spelet är inbjudande är mycket tack vare de rådgivare du har tillgång till. En för det statliga styret och en militär. Jag är en hyfsat ärrad Total War-lirare och jag tycker framför allt utvecklarna har lyckats med tipsen Centurion Marcus ger (den buttre hjälpredan på slagfältet).
Epik och lyrik i symbios
Saker och ting går inte särskilt snabbt framåt i Rome. Det är få tvära kast. Det är en malande, händelseutveckling där historia skapas i saktmodigt framåtskridande. Oftast gillar jag det, men kan samtidigt faktiskt sakna Shôgun-tiden ibland. Det var en aning mer rakt på - ytligare om du så vill. Men även tempo och fart kan indirekt bestämmas av spelaren själv. Du behöver t.ex. inte titta på när alla datorstyrda fraktioner flyttar sina trupper. Du kan låta dina rådgivare styra allt vad gäller byggnationer och ekonomi, och du kan stänga av tips. Känn dig fram. Sedan kan du även strunta i att strida själv, men då är du ute och seglar kompis...
För striderna har aldrig sett så här bra ut. Inte i något rollspel överhuvudtaget. En kollega skrev att grafiken i Rome inte var märkvärdig. Öh, okej. Har vi testat samma spel? Visserligen kan man säga att enheterna fortfarande rör sig litet stelt. Att hästarna ånyo är kantiga. Men på min dator* flyter spelet utan nämnvärt hackande. Då är ändå mitt grafikkort i underkant.
Det är anmärkningsvärt att modellera tusentals soldater på ett slagfält, låta hundratals eldpilar flyga kors och tvärs samtidigt som frontlinjens infanterister drabbar samman med fienden. Det går inte att jämföra en spartansk (omedvetet kul ordval i sammanhanget) korridor med ett öppet slagfält i Rome: Total War. Jag är benägen att beställa ett nVIDIA 6800 bara för att bevisa hur snyggt spelet är. Förvisso är inte utseendet allt. Mysiga panoreringar innan striderna ackompanjeras av din generals brandtal till sina trupper. Svärd slås mot sköldar och stridsrop skallar. Som helhet är det både läckert och mäktigt, näst intill poetiskt.
Ge mig mer tid!
Det är svårt att på en överskådlig yta ge en heltäckande vy över ett så dynamiskt spel. Ett spel som tagit ett redan älskat koncept och namn till ännu högre höjder. Anmärkningarna, som att den artificiella intelligensen kan finslipas och att man inte kan börja i olika tidsperioder, är få och små. Resten är stort, brett, personligt och riktigt bra. Jo förresten, en nackdel till. Du kan lätt fördriva ett par hundra timmar med Rome: Total War. Så när tusan skall man ha tid att spela!?! För övrigt anser jag INTE att Kartago bör förstöras. Det är nämligen i min ägo.
*AMD Athlon 2,7+, 1024 MB DDR-RAM, Geforce Ti4800SE
Betyg: 9/10