Oh, så trevligt att kultförklarade Sonic dyker upp igen på skärmen! Det kändes nästan som om man sett det sista av honom efter Dreamcasts undergång. I vanlig ordning gäller det att rusa genom banor och fånga guldringar på samma gång, sammanfattat. Konceptet är enkelt men har alltid fungerat och tycks inte gå ur tiden heller. Som grädde på moset finns det minispel samt möjlighet att koppla sin Game Boy Advance till sin GameCube och Sonic Adventure 2: Battle. Dessvärre hade jag inte möjlighet att testa någon av dessa funktioner, men det såg lagom smaskigt ut i manualen!
Trots att jag alltid varit Nintendo-fanboy så har jag ändock gillat Sonic, men tyvärr aldrig fastnat helt för det. Grafiken är väldigt iögonfallande, det sjunger i både ögon och öron när man susar fram över banorna. Spelets största brist är att man inte hela tiden har full kontroll över vad som händer, det går helt enkelt för snabbt för att man ska hinna reagera och handla ifall det uppstår ett hinder.
Sonics bräcker säkerligen ljudvallen med sin hastighet, föreställ er då hur långt spelet känns... eller rättare sagt hur det inte känns. Efter drygt 30 minuter hade jag skuttat genom halva spelet utan att egentligen vetat vilka hinder som passerats under färden. Trots detta skyltar speltillverkarna med att spelet ska vara stort, även betydligt större än sin föregångare. Stackars er som köpte det. Trots sina brister njuter jag av grafiken och inte minst musiken innan jag släcker lampan för att sova, god natt!
Omdöme: Trots att spelet är för kort och att Sonic springer lite för fort för sitt eget bästa så är det en sann fröjd att bara luta sig tillbaka och rocka loss med Sonic! Välkommen hem!
Betyg: 4/6 bra