Directors cut står det på asken. I själva verket är det inget annat än det Sonic-spel som lanserade Segas Dreamcast-maskin för några år sedan. Till detta har man lagt ett antal nya bonusar och banor men i övrigt är det samma spel, på gott och på ont.
Sonic-spelen har för mig alltid känts något överskattade. Visst var det en frisk fläkt och ett välbehövligt alternativ till de då stagnerande Mario-spelen. Men när nyhetens behag hade lagt sig återstod ett ganska oengagerande och enformigt spel. En idé som såg bra ut på papper fungerade helt enkelt inte så bra i verkligheten i dess dåvarande 2D-versioner. Sonic 3D, den sista (?) delen för Megadriven skvallrade om att det kanske fanns en framtid för den vindsnabbe igelkotten och när så Sonic Adventure släpptes till Dreamcasten var det ganska klart att Sonic hade hittat sin rätta kostym. För visst är han mer spelbar än någonsin förut, dessutom blir fartkänslan så mycket mer kraftfull i en jättelik 3D-värld. Men är då ett fyra år gammalt konsolspel något att ha idag?
Bakgrundshistorien är ganska simpel. Den onde Dr Robotnik är i farten igen och tänker skapa ett oövervinneligt monster med hjälp av sju stycken Kaos-diamanter. Sonic vill dock ha ett ord med i laget och får på ett antal banor i olika världar ta sig fram för att hitta Kaos-diamanterna först.
Mellan de olika banorna vevas en enkel och ganska barnslig story fram och den är nog mest där för de yngre spelarna. Det är patetiska röster, urusla repliker och löjliga animationer i en salig röra. Men det är inte det som är Sonic Adventures styrka. Nej, det är bandesignen. Ju längre man kommer i spelet desto mer imponeras man av de fantasirika banorna. Det är helt klart att konstruktörernas fantasi verkligen har fått löpa fritt i denna 3D-värld.
Utöver att klara alla banor kan man samla på sig Sonic-emblem. Dessa låser sedan upp ett antal banor och minispel. De sistnämnda består av gamla spel till Segas bärbara maskin, GameGear.
Emblemen får man oftast när man klarat en bana, och varje bana går att klara på 3 olika sätt. Lägg där till att du har inte mindre än 6 olika karaktärer att spela med så förstår du snabbt att det finns massor av speltid i Sonic Adventure. Det är bra för det får spelet att kännas större än vad det egentligen är samtidigt som livslängden ökar.
Grafik och ljudmässigt är Sonic gammalt. Dagens datorer klarar så mycket mer även om det duger alldeles utmärkt. Det är trots allt inte meningen att man ska lunka runt och njuta av omgivningen när man har världens snabbaste spelfigur.
Det är många som klagat på kamerasystemet och jag får nog instämma att det är något bristfälligt. Dock tycker jag inte att det förstör spelkänslan på något vis, det känns mer småirriterande. Ibland försvinner man bakom saker, ibland fastnar kameran o s v. Men det rör sig aldrig om några längre stunder och man har oftast ganska god kontroll över situationen när det händer. Dock borde man kanske ha fixat till det.
Sonic Adventure DX stimulerar både dina reflexer och ditt intellekt. På det stora hela är det fortfarande ett bra spel som står sig väl i konkurrensen, den lilla som finns på PC-sidan. Huruvida spelet verkligen är regissörens vision och därmed verkligen förtjänar titeln directors cut låter jag vara osagt. Ett underhållande spel är det hur som helst. Se bara till att du är utrustad med en analog spelkontroll.
Betyg: 7/10