Det är ytterst sällsynt att man stöter på ett spel som detta, inte för att spelet i sig skulle vara särskilt originellt på något sätt utan snarare för att spelglädjen tvärt vänder från natt till dag. Med influenser från många andra höjdare till plattformsspel levererar THQ Sphinx and the Cursed Mummy så här lagom till vårruset.
Prövningen
De flesta spel brukar inom en timmes spelande visa sin rätta sida, man kan då generellt se om det tenderar att vara ett bra eller dåligt spel. Det är ytterst sällsynt att ett spel går från att vara en riktig pina till att bjuda på riktig underhållning. Men ingen regel utan undantag, här har ni undantaget!
Det första partiet i spelet är knappt uthärdligt, jag frågar mig själv om det ens är värt att fortsätta spela. Små fjantiga uppdrag som till och med skulle få en femåring att tröttna snart nog, som grädde på moset var miljöerna bland de tråkigare jag upplevt. När man väl kommit in i spelet visar det en helt annan sida och förvandlas från mumifierat skit till ett spännande historiskt äventyr. Märkligt hur spelskaparna kan vända på steken, nog borde de förstå att det första intrycket kan i många fall bli avgörande för sina köpare.
I korta drag går spelet ut på att samla in fragment av Tutankhamuns själ som återfinns lite här och var. För att få sätta klorna i dessa måste man utföra uppdrag av varierande karaktär, oftast är de av lite enklare former som inte kräver någon högre tankeverksamhet. Det finns två karaktärer att spela med, Sphinx och Mumien. När och var karaktärerna behövs avgör spelet själv, man har alltså ingen närmare valmöjlighet.
Trots att det nästan är standard idag så är det inget tal i Sphinx and the Cursed Mummy, vidare får man läsa sig till vad som händer istället. Grafiken håller definitivt måttet, trots att detaljrikedomen är låg så är allt ganska skarpt och väl färgsatt. När man vankar runt i öknen är det nästan så att sanden frodas i munnen, det känns lite som en tecknad film grafiskt sett.
Att hålla ut spelet genom går smärtfritt med tanke på smidigheten i styrningen, även om det tar runt tjugo timmar i normal fart. Fråga mig bara inte vad som betraktas vara normalt, var istället glad om du klarar det på kortare tid. Hanteringen av kommandon fungerar lite som i de senare Zelda-spelen, i övre högra hörnet på skärmen har man fyra symboler som vardera motsvarar knapparna på handkontrollens högra sida. Vad de olika knapparna exakt ska motsvara för handling kan man ställa in efter egen förmåga.
Omdöme:
Sphinx and the Cursed Mummy förvånar samt övertygar mig om dess faktiska goda kaliber, så här i det intågande vårvädret är det en frisk fläkt i den för tillfället uttorkade marknaden av plattformsspel. Influenser från spel som Zelda är uppenbara, det är svårt att smyga med. Spelet håller definitivt inte samma mått som Zelda gör men kan vara ett alternativ för er som enbart äger ett Playstation 2, inget Gamecube.
Betyg: 7/10