En megaskurk från Georgien terroriserar hela världen med cyberterrorism, bomber, ja han härjar som en liten djävul. Du är Sam Fisher och jobbar för NSA, din uppgift är självklar, fixa fram lite information om hela terrorväldet och straffa dom skyldiga med lagom bruk av våld. Storyn är väl ganska hyfsad men det är inget man orkar bry sig så mycket om, den blir helt enkelt för invecklad.
Sam VS Snake
Splinter Cell sägs vara Metal Gear Solids värsta mardröm och jag fattar varför. Om man börjar med att jämföra grafiken i dom båda mästerverken så är Splinter cell ett grafiskt fyrverkeri med en otroligt detaljerad och mjuk grafik. Skuggeffekterna är faktiskt det snyggaste jag någonsin har sett i spelväg. Men det finns brister i grafiken, ibland känns det som att det fuskats med t.ex. väggar som ser ut som om de var byggda av Lego. Mellansekvenserna är inte speciellt vackra, en pixelkänsla infinner sig. Metal Gear Solid är också helt otroligt men långt ifrån lika detaljerat och varierande som sin motståndare. Metal Gear Solid har en grafik som det är svårt att hitta något att klaga på.
Solid Snake är mannen som rör sig i skuggorna och gör allt i sin makt för att oskadliggöra sina fiender på ett snabbt och tyst sätt. Samma gäller för Splinter cells hjälte Sam Fisher. Sam är lite mer modern med alla sina coola och effektiva hightechprylar. Mörkerglasögon är standard och används flitigt och med ett snäpp på styrkorset så har man värmekamera.
Andra roliga prylar är låskit, en kameragrej som man kan titta under dörrar med, knockoutbollar och en massa andra balla grejer. Personligen om jag nu skulle hamna i samma situation som Snake och Sam, så skulle jag nog vilja ha Sam som min kompanjon. Varför? Snake röker och det gillar jag inte jag, han är en ganska kaxig och lite insnöad kille och han har en tendens till att få folk runt om honom att dö som flugor, även vänner. Sam däremot röker inte, han är lite kaxig men har en trevlig livssyn och han har också en liten dotter, vilket gör honom mer mänsklig är Snake.
Varierande uppdrag
Det som jag gillar mest med Splinter Cell är den stora variationen på uppdragen. Att infiltrera CIA:s högkvarter utan att något blod får spillas är lättare sagt än gjort. Hjärnan går på högvarv och dom som påstår att tv-spel inte utvecklar hjärnan kan dra något gammalt över sig.
Varje uppdrag har nya utmaningar och skiljer sig otroligt mycket från varandra. När man klarat ett uppdrag så händer det lätt att man spelar det igen för att lösa det på ett bättre sätt. Kanske skulle man plockat upp den där flaskan och kastat den lite längre bort eller bara låtit vakten gå förbi?
Kontrollen är till en början ganska klurig, men allt eftersom tiden går så blir man ett med kontrollen. Man har full kontroll över kameran och när du kryper omkring kan du hela tiden ha koll på omgivningen. Det mesta funkar bra, fast ibland måste man trycka flera gånger på knapparna för att något ska hända, skumt.
Du kryper sakta, sakta upp bakom en vakt och precis när du ska ta ett fint grepp runt halsen så stiger du på en hel chipspåse. Givetvis så kommer vakten att vända sig om och med en smekning på sin avtryckare är du historia. Detta händer ganska ofta, inte det med chipsen utan att vakten vänder sig om och skriker "American". Det verkar som alla vakter är utrustade med ett fett sjätte sinne. Spelets artificiella intelligens är inte det bästa jag stött på.
Ljudeffekterna i spelet är mycket bra, när man smyger så hör man nästan varje gruskorn man stampar på. Irriterande är musiken i spelet som hela tiden ökar tempot när du blir upptäckt, detta är väl bra men tänk om musiken kunde varit lika varierande som uppdragen.
Omdöme
Splinter Cell är ett ruskigt bra Sneak-em-up spel, till och med strået vassare än Metal Gear Solid. Jag gillar starkt att hålla en vakt i ett nackgrepp samtidigt som jag skjuter ner hans polare med andra handen, man känner sig riktigt cool när man spelar.
Betyg: 5/6 mycket bra