Flera av er läsare känner förmodligen redan till att Rare numera ägs av Microsoft och ej av Nintendo. Under deras verksamma år för Nintendo har vi konsumenter fått ta del av revolutionerande spel som exempelvis Starwing, Donkey Kong Country och Golden Eye för att bara nämna ett par. Men nu är det slut på sagan i och med det sista spelet som är exklusivt för Nintendo, nämligen Starfox Adventures. Jag tackar, bugar och önskar dem lycka till i framtiden med sin spelproduktion.
Första intrycket
Innan man får börja spela med Fox utspelas en försekvens som nästan fick mig att ge upp hoppet. Nog för att spelet var bland de bäst animerade jag någonsin sett men ack så förbannat tråkigt det verkade. Allt tog sin vändning när Fox stiger ut ur sitt plan och ned på Dinosaur Planet... min första tanke var någon i stil med "- Herre gud, det här är nog det snyggaste jag någonsin sett i spelväg!". Allt är färgsatt och animerat på bästa tänkbara sätt. Även rörelser på karaktärer och omgivningarna ser väldigt verklighetstrogna ut. Efter att jag slutat dregla så blev allt så mycket roligare, dels på grund av grafiken.
Min nyvunne vän, Fox, påminner tillsammans med mycket annat lite väl mycket om Zelda: Ocarina of Time till Nintendo 64. Tanken slog mig ganska tidigt men började längre in i spelet komma tillbaka ganska frekvent. Till att börja med så är spelvinkeln densamma, storskurken är en slags reptil i båda spelen, både Link och Fox hoppar automatiskt vid behov, snarlika problemlösningar förekommer samt att jag vid ett tillfälle höll på att trilla ur soffan när jag till min stora förvåning hör några sekunder av ledmotivet till Zelda inbakat i en annan sång i detta spel. Det finns fler saker än så här att ta upp men jag har annat att skriva så vi går vidare.
Lagom långt... ungefär som Zelda...
Jag sträckspelade tillsammans med en god vän igenom detta fagra men något enformiga spel. Spelets största problem ligger just i variationen som alltför sällan är den bästa. För att ta sig vidare ska man nästan alltid dra i lite spakar och hämta något och sedan lämna det här "något" på ett annat ställe. Det finns flera andra spel som bygger på exakt samma koncept men som kanske är lite mer utarbetade. De känns liksom lite för linjärt att knalla runt hela tiden utan att någon speciellt händer, det största skälet till att i alla fall jag spelar vidare är just grafiken. Högt räknat så möter man på som mest tio olika motståndare på banorna, som om inte detta vore illa nog så har man bara en knapp att slåss med. Men den informationen räknar ni säkerligen lätt ut att det blir tjatigt i längden.
Det finns en hel drös med saker som tynger ner spelet i sig men likväl så verkar det sälja hur bra som helst och folk vill spela det ändå. En hypotes jag har är att grafiken tilltalar samt att det är omtalat som Rares sista spel för Nintendo, just dessa faktorer bidrar till en stor efterfrågan på marknaden. Hade jag inte fått möjligheten att recensera spelet så hade det sannolikt blivit till att köpa det.
Omdöme
Sammanfattningsvis kan man säga att Rare lämnar Nintendo med hedern i behåll. Trots att spelet är lite väl enformigt så väger det desto tyngre att allt är så fruktansvärt snyggt. Ett plus i kanten vill jag tilldela innehavaren till affären på Dinosaur Planet som är bland de coolaste jag sett i spelväg... när ni ser honom förstår ni vad jag menar. Såsom så mycket annat är styrningen snarlik den i Zelda: Ocarina of Time. Svårighetsgraden är reglerad så att de passar alla åldrar, även de allra minsta spelarna.
Betyg: 4/6 bra