Något slags budskap om tillhörighet och gemenskap går fram. Och visst, när Di Leva skapar något sådant måste det väl få vara avhängt hans person och uppskattat för vad det är.
Avslutningen är passande och ganska väntat Vi har bara varandra och framförs med det karaktäristiska svajandet och en hand i luften. Allsången är given och Sveriges uddaste fågel är hemma. Men bäst är det när han bottnar, som med 80-talshiten "Vem ska jag tro på?", skriven efter mordet på Olof Palme.
Svårdefinierad som sjutton, är han den där Di Leva, men jag försöker: rymdblomma som är något viktigt på spåret men som ofta saknar konkretion och precisering.
Katarina Sjöstedt