På fem röda är man fullt insatt i storyn, det finns tydligen ingen tid att ösla här. Hela spelet känns väldigt enkelt att ta till sig, snart nog börjar timmarna redan ticka iväg utan att man lagt märke till dig. Som så många andra genuina rollspel från Japan har man inspirerat Tales of Symphonia grafiskt sett med en tydlig manga-stil. Okay, jag erkänner att spelet till det yttre får mig på fall direkt! Trots att grafiken inte är avancerad eller något i särklass kan jag inte låta bli att beundra dess kliniska stilrenhet och perfekta färgsammansättning. Många gånger känns spelet oerhört sagolikt.
Väl ute på världskartan påminner spelet däremot mer om ett Super Nintendo-spel snarare än ett purfärskt spel från 2000-talet. Rent av dåliga och idéfattiga animationer är ett faktum. Kartan lämnar utrymme åt spelaren att färdas fritt mellan olika platser, men titt som tätt snubblar jag ändå över mig själv då jag kallar spelet linjärt. Kanske är angivna direktiv om vad som driver handlingen framåt alldeles för klara för att lämna något att spelarens fantasi? Vad jag däremot kan slå fast är att "grottorna" kan kännas alldeles för enformiga för att i längden vara roliga.
Realtidsstrid framför turbaseradDen varan vill vi se mer av, ni som läst mina tidigare recensioner på rollspel känner förmodligen till min åsikt i frågan av strider. Realtidsstriderna lämnar det helt öppet åt spelaren att själv gå in i strid eller inte, väl uppe i stridens hetta övergår striden till något Super Smash Bros-liknande scenario där man skuttar fram och tillbaka på skärmen med svärd och yxa i högsta hugg efter fienden! Momentet att kunna hoppa i strid är helt nytt för mig, det välkomnas med öppna armar men tyngs ned av att enbart kan förflytta sin karaktär fram och tillbaka i riktning mot en fiende. Med andra ord kan man inte springa runt dem.
När man med fullt lag av följeslagare stöter på en fyra, fem fiender blir det lätt rörigt på skärmen när alla enbart kan springa i angivna riktningar. I dessa stunder blir det ett kaotiskt fäktande som alltför ofta resulterar i en snabb död av en eller flera lagkamrater då någon rackare utnyttjar tillfället med att smyga in en dunderattack! Ta det lugnt, ett tips från mig till dig.
Ett roligt inslag är att man kan laga mat på vissa fiender man bankar ned samt utvalda ingredienser, det låter hur barbariskt som helst men får mig att dra på med stora flinet. Efterhand blir man en riktig mästerkock och kan därmed göra mat på det mesta, övning ger färdighet... och hälsa åt karaktärerna då förstås.
Precis som i andra rollspel samlar man på sig erfarenhet för att göra karaktärerna starkare, en välfylld börs rustar även upp hela laget till sin spets. Mycket muskler och välslipade svärd och A och O! Spelets kanske största fördel/nackdel, beroende på hur man ser det, är att det innehåller mycket influenser och känns som ett nybörjarspel i det stora hela. För en yngre målgrupp eller newbies i rollspelsgenren är Tales of Symphonia ett klockrent val, för oss lite mer garvade på marknaden är det ett utmärkt val i väntan på något bättre.
Omdöme: Namco lyckas i stort med att leverera ett riktigt bra rollspel. På grund av dess styrka, nybörjarvibbarna, är deras största målgrupp redan självutnämnd i mina ögon. I väntan på något bättre är jag dock helnöjd, det finns till trots en stark själ i spelet!
Betyg: 7/10