The Byrds: There is a season
Box med fyra cd och en dvd
Columbia/Sony
The Byrds var alltid först. USA:s första moderna popband. Först med folkrock, först med psykedelisk rock, först med countryrock. Men stämsången och Roger McGuinns tolvsträngade Rickenbacker, the jingle jangle sound, var kännetecknande genom alla faser. The Byrds influerade massor av efterföljare. Tom Petty, R.E.M, The Jayhawks
och Teenage Fanclub är några som fortfarande spelar. Själva soundet är ett stilmärke, att "det låter Byrds" är i dag ett begrepp. The Byrds elektrifierade Dylan innan han själv vågade. Folksången "Mr Tambourine man" försågs med beat och Beatlesstämmor och slog brett. Under ett par år på 60-talet hade gruppen allt. The Byrds var popstjärnor, modelejon, avantgardemusiker och sexsymboler, särskilt då trummisen Michael Clarke, som togs med i gruppen för sin Stonesframtoning (vit ribbad polo, lång Brian Joneslugg och Mick Jaggerläppar).
Rockhistorien i all ära, hur känns det att lyssna på The Byrds hösten 2006?
Jo tack, bra. Modern teknik gör ljudet grymt. Aldrig förr har Rickenbackern låtit så ringande och stämsången aldrig så klockren. Jag njuter utan att kunna spika vilken Byrdsepok jag gillar allra bäst Den första? Med debutskivans oskuldsfulla folkrocksound där Gene Clarkes mästerliga "Feel a whole lotta better", "The Bells of Rhymney" (om en gruvkatastrof i Wales) och den drivande versionen av Dylans "Chimes of freedom" ingår. Den psykedeliska? The Byrds som space cowboys med trippade solon, fasförskjutningar och en dov föraning om att peace and love inte är svaret på alla samhällsfrågor. Jag får fortfarande kickar av "Change is now" och "Wasn´t born to follow".
Eller är det countryrocken från "The sweetheart of the Rodeo" som borrar djupast i hjärtat? Med ikonen Gram Parsons vid sångmicken? En banbrytande platta, kanske The Byrds mest inflytelserika, trots att Parsons bara var medlem i ett halvår och sen snodde med sig basisten Chris Hillman till The Flying Burrito Brothers.
Då har jag ändå inte nämnt två underbara spår med senkomne gitarrfantomen Clarence White -- hästberättelsen "Chestnut Mare" och den apokalyptiska versionen av Dylans "This wheel´s on fire". Musiken lever, tror jag, därför att The Byrds så konsekvent sätter sångerna i centrum. Starka melodier, distinkta stämmor. I sina bästa stunder spelar bandet klassisk sextiotalspop på samma nivå som Beatles, Stones och Kinks.
The Byrds var för smarta för sitt eget bästa. På några år förvandlades gruppen från att vara USA:s ledande popgrupp till ett avantgardeband i marginalen. Tretton album hanns med, men flera av de senare var bleka skuggor av de bästa från mitten av 60-talet. Och återföreningsplattan från 1973 - ja visst, The Byrds var förstås också först med att återförenas - var en besvikelse. Medlemmarna var starka personligheter som slogs om utrymmet. Någon måste ge sig. När ledaren och teknikfreaket Roger McGuinn redan efter ett år tröttnade på att vara tonårsidol och tog in gruppen i nästa fas, den psykedeliska, så hoppade låtskrivargeniet Gene Clark av. Den lika samhällskritiske som egotrippade David Crosby tvingades lämna gruppen kort därefter. Gruppen skapade lysande popmusik, men till priset av split och osämja.
Urvalet i cd-boxen kan diskuteras. The Byrds 70-tal tar för stor plats, liksom tröttande alternativtagningar och konsertupptagningar. Jag gillar däremot att Gene Clark, vars insatser tonats ned på tidigare samlingar, här får upprättelse. Boxen berättar för första gången hela historien, från 1964 och "Hey-låt-oss-härma-The-Beatles"-försöken i banden The Jet Set och The Beefeaters ända fram till den tillfälliga återföreningen 1973.
Byrds bästa låtar är tidlösa, medan den medföljande, charmiga dvd-n visar med eftertryck att det verkligen är längesen allt det här hände.
LOLLO ASPLUND