Jag gillar äventyrsspel, George Orwells gamla "1984", och jag uppskattar (åtminstone de första säsongerna av) Arkiv X. Här har ett gäng tyskar gett mig alltihop på en gång. Och även om spelet har många brister kan jag inte låta bli att gilla slutprodukten.
Det här är ett typiskt äventyrsspel, eller "peka-klicka-spel" som man också brukar kalla det. På en mängd förrenderade bakgrundsbilder pekar man med musen och klickar där man vill att huvudkaraktären ska gå. Vill man titta närmare på något eller prata med någon klickar man bara med den andra musknappen. Enkelt och lätt att lära alltså, om det inte hade varit för det ganska korkade användandet av olika kameravinklar.
Det vanliga i den här typen av spel är att man använder sig av en eller högst två kameravinklar för en plats och jag behöver bara spela The Moment of Silence i tio minuter för att inse varför det varit så tidigare. Det kan nämligen bli ett frenetiskt klickande på vissa platser för att få din gubbe att gå dit du vill. Eftersom kameravinkeln ändras när du minst av allt anar det kan ett musklick på skärmen hamna på helt fel ställe om man inte är uppmärksam hela tiden, varpå din figur kan vara på väg åt helt fel håll. Detta skapar en del frustration som ni säkert kommer att märka av om ni provar spelet.
Styrningen må ha sina fläckar, men det är inte den som brukar avgöra om ett äventyrsspel är bra eller inte. Här är handlingen desto viktigare och jag blev glatt överraskad. Dock tänker jag faktiskt inte avslöja något om den då jag fann att det gav så mycket mer att upptäcka storyn genom att spela spelet.
Jag satte igång att spela och upptäckte till min stora fasa, efter en mycket lovande inledningsfilm, att spelet var nästan plågsamt långsamt. I början är allt ett stort mysterium för spelaren vilket är lite ovanligt då man i andra spel i alla fall brukar få veta vilket mål man ska nå. Här är man helt nollställd och pusselbitarna är till en början få och små. Det tog mig ett bra tag innan historien tog fart, men å andra sidan blev jag då så indragen i det att jag hade svårt att avbryta för mat och sömn. Bit för bit lägger man ett pussel där "Storebror" från Orwells bok 1984 blandas med konspirationer från Arkiv X, och det håller hela tiden nyfikenheten vid liv.
Vad är sant och vad är lögn?
Man far kors och tvärs för att söka information som kan hjälpa en, och det är väl här spelets andra stora fel infinner sig.
Att ta sig från punkt A till B kan ta olidligt lång tid. Visserligen kan man få sin figur att springa men det går bara marginellt fortare. Det här blir lätt frustrerande när man vet att man måste ta sig genom ett stort antal platser för att få tag i en liten grej och sedan ta sig hela vägen tillbaka igen. Det tar tid och har man som jag lite ont om tålamod är det förstås ett stort minus.
Det hade varit bra om man som i många andra spel i den här genren dubbelklickade på en utgång och direkt hamnade på andra sidan utan att behöva plågas med att se gubben lunka hela vägen dit först. Nu är det inte så och det får vi leva med och hade inte intrigen varit av den höga klass den är, är det mycket möjligt att jag hade avfärdat The Moment of Silence på grund av bland annat detta. Nu gör jag inte det, även om det finns mer att klaga på.
Det finns sammanlagt mer än 35 olika karaktärer du kan prata med under spelets gång och i ärlighetens namn är det för många. Vissa återkommer man till flera gånger medan andra bara går att prata med en gång, och då utan att ge en något användbart. Det här gör att de flesta karaktärer känns väldigt tunna och man får aldrig någon känsla för dem vilket i förlängningen skadar intrigen.
Dialogerna med dessa karaktärer lämnar även dom en hel del att önska. Från tillverkarhåll skryter man med att spelet har flervalsdialoger. Alltså att du har möjlighet att välja mellan olika meningar som du vill att din karaktär ska säga. Det hade varit ett trevligt sätt för spelaren att påverka handlingen på, men detta är egentligen en ren bluff. För man kan nämligen hoppa fram och tillbaka i konversationerna och på så sätt utnyttja alla svarsmöjligheter man får.
Det är inte bara lockande för att få veta mer, det är dessutom direkt nödvändigt. Har man inte tömt alla konversationsmöjligheter med en karaktär är det inte säkert att man kan komma vidare i spelet. Att konversationerna dessutom kan hålla på väldigt länge gör att denna del av spelet, tillsammans med styrningen, är dess akilleshälar och bidrar starkt till spelets långsamma känsla. Man säger nämligen att det ska ta mellan tjugo och trettio timmar att klara spelet. Jag skulle tro att närmare hälften av tiden går åt till konversationer och förflyttningar.
Men allt är inte kattguld i gruvan. Förutom handlingen förtjänar musiken ett speciellt omnämnande. Det är en helt suverän blandning av industri, synt och tung rock och varje musikstycke är utvalt med fingertoppskänsla för att passa just sin del i spelet. Ljudeffekterna är inte riktigt i samma klass, men fullt tillräckliga. Det kan röra sig om stadsbrus, fåglar som kvittrar eller ett vattendrag. De är inte många men fyller sin funktion.
Ett spels trovärdighet är ju ofta beroende av dess intrig, men lika ofta kan karaktärernas röster vara lika avgörande. I The Moment of Silence hamnar man tack och lov någonstans mitt emellan. De flesta röster är helt okej även om det finns en och annan som känns lite överspelad. Därmed inte sagt att det är röstskådespelande på någon hög nivå, för det krävs lite bättre insatser överlag. Men precis som med ljudeffekterna fyller de sin funktion.
En annan viktig beståndsdel i äventyrsspel är pusslen. Ibland är de otroligt simpla, ibland löjligt svåra. Det viktigaste är dock att de är något så när logiska och det tycker jag att man kan säga om problemen i The Moment of Silence, även om svårighetsgraden ökar markant mot slutet. Men så ska det väl vara?
Tillsammans bildas ett spel som må vara långsamt och stundtals irriterande, men samtidigt så fängslande och underbart som ett bra äventyrsspel skall vara. Handlingen är överraskande, pusslen är utmanande och det var många år sedan jag hade så många konspirationsteorier surrande i skallen. Det kunde förstås varit mycket bättre rent speltekniskt, men storyn är det inga fel på. Man får hoppas på en uppföljare där man löst problemen, då kan toppbetyget vara nära.
Betyg: 8/10