Kliché-SM?
True Crime spelar du definitivt inte för dess djuplodande handling. Du får inte din pusselnerv kittlad, sköljs inte över av en helhet så gedigen att du sitter med munnen öppen och stirrar ut i tomma intet när spelet är slut. True Crime är som att spela Grand Theft Auto 3 tillsammans med Max Payne och sedan toppa det med lika delar Jackie Chan och Dödligt Vapen.
Nicholas "Kang" Wilson är en "loose cannon". En polis vars far, som också han var polis, försvann under mystiska omständigheter. Nick följer inga regler, har svårt för att samarbeta men han får jobbet gjort. Här staplas klyschorna upp på rad, men strunt i det, det är som sagt enkel mejaraction vi pratar om. Efter att det sedvanliga käbblet med din nya partner (jösses...) är avklarat tar du dig an ett antal uppdrag som tar dig fram och tillbaka i änglarnas stad Los Angeles. Mellan de större uppdragen dyker slumpmässigt mindre, valfria händelser upp som du kan lösa. Du kan skjuta allt som rör sig om du vill, men det är i längden mer fördelaktigt att vara något mindre resolut - ditt rykte påverkas beroende av dina handlingar. Allt eftersom spelet går erbjuds du möjligheter att lära dig nya färdigheter, vilket kostar dig erfarenhetspoäng. Klassiskt men funktionellt. Vapen förtjänas på skjutbanor, slagsmålstekniken finslipas i en dojo och rutin på bilkörning skaffas genom att runda konor.
Knagglig konvertering
Ursprungligen kom spelet i vintras till Playstation 2. I en perfekt värld finner man inte de typiska tecken en konvertering uppvisar. Knepiga vinklar, taskiga kontroller, småbuggar och udda menyer. Nu är världen inte perfekt. Följaktligen finner du exakt samma problematik här. Man behöver inte vara kräsen för att tycka kontrollerna är mindre bra. En fristående gamepad går inte att använda, trots att det troligtvis hade varit en bättre lösning än den skumma blandning av mus och keyboard man fastnar med. Grafiken, som i princip alltid ser bättre ut på en modern PC än den alltmer visuellt föråldrade PS2:an, är inget man tappar hakan över i True Crime. Menyerna, upplägget, stör dock inte. Du kan till och med välja att hoppa fram i historien oavsett om du inte klarat dina uppdrag till fullo, medan andra misstag kan leda till straffkommendering à la patrullerande polisuppdrag på gatorna. Dock verkar avancemang oavsett graden av framgång aningen knepig, och i de scriptade scener spelet är fullt av kan man ibland undra vad som hände om du hoppade förbi en svår passage.
Godkänd GTA-kopia
Bortser man från de smått störande element en normalt halvkass transkribering mellan formaten inneburit erbjuder faktiskt True Crime: Streets of L.A. habil actionunderhållning. Visst var GTA långt före i tiden med den stora valfriheten (vilken inte är fullt så stor här) och visst finns det bra mycket bättre skjutare där ute. Men det charmiga med True Crime är just dess enkelhet. Har man inte monstruösa krav på manus och klockren spelbarhet kan detta spel vara en simpel men hyggligt underhållande dos bil- och skjutspel. För även om detaljkänslan och det lilla extra inte finns där, är det ett godkänt spel. Trenden med kända skådespelare som gör röster till spel fortsätter definitivt. Lyssna och du snappar troligtvis upp Christopher Walken utan problem. Märk väl, här finns Michael Madsen, Gary Oldman, Russel Wong, Michelle Rodriguez och Mako representerade, bland andra. Kul! En recension av detta spel utan att nämna musiken vore näst intill helgerån. Vaxen som spelas i bilradion är nämligen kalasbra. N.E.R.D. varvas med Alice in Chains och Megadeth. The Donnas samsas med allas vår Snoop Dogg och glidarkänslan är i bästa fall optimal. Men ett stalltips är alltjämt att titta närmare på konsolversionen först. Halvdana kontroller är alltid trist.
Betyg: 6/10