En dirigerande violinsolist hör inte till vanligheterna bland Blåsarsymfonikernas program, men varför inte? På Beethovens tid förekom det ju också. Malin Bromans möte med östgötamusikerna gav mersmak. Ett fint samspel hade utvecklats dem emellan.
Inledande Andrea Tarrodis Serenade in seven colours blev ännu ett möte med denna framgångsrika svenska tonsättare, hon är ”composer in residence” hos ensemblen under säsongen. En serenad av Mozart var en inspiration i detta stycke men det var inte hörbart. Snarare var det skimrande klanger av tidig Stravinskij och enkla, modala melodimotiv på en rak stadig puls, lite minimalistiskt i sin upprepning.
Som alltid var orkestreringen välgjord och det var fin balans mellan instrumenten även i tolkningen. Ett ganska anspråkslöst men lättillgängligt stycke som helhet.
Dvoraks serenad från 1880 var också klangskön och enkel musik. Men inte utan finess. De folkligt influerade melodierna och dansrytmerna förmedlades med fin känsla och distinkt spel.
Det var slaviskt vemod och ofta ljuva stämningar i uttrycket.
Beethovens violinkonsert i D var förstås huvudnumret. Här fick orkestern till stor del lyhört lyssna in och hålla pulsen själva. Men Malin Broman var mycket engagerad och rörlig i sitt spel så det fanns någonstans en gestik som ledde hela tiden.
Det speciella arrangemanget för blåsorkestern (med cello och slagverk) fungerade förvånansvärt bra. Beethovens temperament mår bra av blåsets distinkta ansatser och det var härlig tyngd i brass och kontrabas.
Solokadenserna med fiolen var imponerande med sin koncentration. Den varma, breda klangen i dubbelgreppen över fiolsträngarna fyllde lokalen med musikalisk närvaro och uttrycksfullhet.