Thomas har lekt vampyr och han har blivit såväl rejält skrämd som imponerad när han spelat Activisions nya vampyrlir.
Jag vet inte om jag känt mig så skrämd sedan Resident Evil-hunden hoppade genom fönstret och jag och kamraten Staffan skrek högt. Kanske mina barndomsminnen från The Shining trängde sig på. Kanske det bara är så att Troika Games lyckats skapa en ovanligt hög dos av närvarokänsla i Vampire: The Masquerade - Bloodlines. Hotelluppdraget fick mig faktiskt att ta flera pauser för att andas ut en smula. Imponerande!
Vare sig man har Dracula, Blade eller Lestat som sin favorit inom genren "Vampyrer vi minns" finns goda möjligheter att tycka om det här rollspelet med actioninslag. Sällan har ett vampyrspel varit bättre, nämligen. Bädda ner och stoppa om barnen och fäll ner persiennerna. Det här är definitivt inget för vare sig den yngre skaran eller de klenhjärtade.
Klaner och prinsar på maskerad?
Utan att gå in för djupt i bakgrundsträsket kan spelets handling lättast förklaras såhär: Vampyrer lever i hemlighet mitt bland oss, och merparten av dem anstränger sig till det yttersta för att det skall förbli så. Detta leverne i skymundan kallas i vampyrkretsar för "The Masquerade". Genom hela spelet måste du dels kämpa för att behålla de sista unsen av mänsklighet du har kvar, och dessutom för att bevara släktets hemlighet. Vampyrerna är sedan länge uppdelade i olika klaner, utefter vilka yttre och inre egenskaper de besitter. Vissa är råbarkade muskelberg medan andra charmar sig genom livet efter detta. Här kastas du in, en nybliven vampyr utan en aning om hur man, så att säga, klarar livhanken. Inte nog med det, ditt inträde i blodsugarbranschen kommer dessutom i en tid av politisk oro, ja till och med renodlade klankrig. En självutnämnd prins i staden, Sebastian La Croix, får sägas förespråka elitistiska värderingar, medan hans motståndare kan liknas vid frihetskämpar. Det är upp till dig att välja sida. Förr eller senare blir du tvungen...
Massor av möjligheter
Vampire... är i grund och botten ett rollspel. Men likt Deus Ex och liknande spel flörtar det med framför allt actiongenren, något som sker med blandad framfång. Mer om detta senare. Genom Los Angeles mörka bakgator lotsas du genom storyn, ständigt med möjligheten att välja själv vilken väg du vill ta. Visst leder fler vägar till samma resultat, men här finns ändå breda möjligheter i form av sidouppdrag och tid för reflektion över vad du vill göra och även moraliskt sett varför. Du kan välja att axla manteln som såväl en otrevlig, capeförsedd översittare som skrämmer människor till lydnad, som den karismatiske som lurar och charmar sig fram. Allt eftersom du genomför uppdrag får du erfarenhetspoäng som du sedan använder till att utveckla din karaktär i den riktning du själv önskar.
Röster, manus och ljudbild håller hög klass rakt igenom och bidrar kraftigt till den höga kvalitet spelet verkligen håller.
Den största bristen ligger i actionelementen. För medan karaktärsutvecklingen (och som sagt, i stort sett allt annat också) är bra, släpar striderna efter. Kontrollmöjligheten är allt annat än skarp. Förhållandet mellan obeväpnad kamp och användandet av skjutvapen känns ordentligt skevt och utförandet knepigt. Bättre då att lägga sina surt förvärvade poäng på vapenlösa färdigheter; du måste i princip vara vapenexpert för att på ett fullgott sätt kunna nyttja eldvapen.
Trots dessa skavanker maler man sig igenom fienderna då man gärna vill vidare. För suget (gubbaskämt # 1) att få veta och spela mer samt utveckla sin karaktär skapas tidigt i spelet och upprätthålls därefter förbehållslöst.
Source!
För spelfantaster kan ett namn på en spelmotor vara lika viktigt som handling, karaktärer eller vapenuppsättning. Source heter det lilla verktyget programmerare frälste spelvärlden med genom det nyligen utkomna Half-Life 2. Inte nog med att samtliga kritiker fullständigt lyfte spelet till skyarna; grafiken i spelet vräkte med besked ner självaste Doom 3 från estetik-tronen.
Vampire använder sig alltså av samma motor, och medan man inte riktigt lyckats få spelet att genomsyras av samma toppkvalitet som Half-Life 2 ligger man ändå långt framme inom flera avdelningar. Ett tjusigt yttre räddar inte ett dåligt spel, men däremot kan det lyfta ett redan bra spel till oanade höjder. Ansiktsanimationerna här är lysande, till och med på mitt något åldersstigna Geforce 4-kort.
Något att sätta tänderna i
Tycker du generellt om rollspel eller är förtjust i vampyrtemat är det inget snack. Sätt tänderna i Bloodlines (gubbaskämt # 2). Det är ett vackert, flerdimensionellt rollspel med actioninslag som garanterat tilltalar många där ute. Det är däremot absolut i n t e barnvänligt och skrämmer mer än den våldsamma reflektion av samhällets avigsidor spel som GTA gör.Är du av det otåliga slaget eller kräver bra strider i ditt rollspel, kika över en kompis axel innan du skriver upp spelet på önskelistan inför julen.
Betyg: 8/10