Invånarna på den en gång så stolta planeten Astara lever under förtryck. Dom tvingas nu till hårt arbete inne i grottorna runt deras by. Ingen tycks kunna stoppa förtryckarna. Då, efter farfars död, hittar Vexx ett par magiska vantar.
Spelet börjar med en imponerande filmsekvens där man bland annat får se hur vantarna svävar fram till Vexx händer och fäster sig på hans armar. Det lovade gott inför spelet. Otålig börjar jag spela. Det visar sig att det blir mycket hoppande, klängande, samlande av grejer och bekämpande av fiender. Ett plattformsspel alltså.
Snart kastar jag iväg handkontrollen i vrede efter att precis ha missat ett hopp mellan två plattformar bara för att kameran bytte vinkel precis i hoppögonblicket. Grrrrrrrr! Spelar vidare och börjar undra om utvecklarna verkligen varit nyktra under utvecklingen av kameran. Den hoppar och far lite hur som helst. Ena stunden har man perfekt kameravinkel, medan man i nästa stund knappt ser någonting.
Jag plockar upp alla små eldklot jag hittar - 100 sådana behövs om jag ska kunna låsa upp ett inlåst hjärta. Efter att ha fått ihop 69 eldklot hittar jag ett dunkande hjärta. Det är just sådana man ska samla på. Hurra! Åker automatiskt till en portal med dörrar till flera världar. Går återigen in i världen jag nyss kom från. Alla mina 69 eldklot är borta! Måste samla ihop dom igen. Jag blir förbannad.
Omdöme: Det sista ordet i förra stycket sammanfattar mina känslor för Vexx i ett nötskal. Jag har sällan blivit så irriterad över att spela ett plattformsspel. Det är ju en genre jag gillar skarpt. Visst, grafiken är snygg, men vad gör det när spelet formligen suger för övrigt. Bland annat är banorna förvirrande och kameraföringen förskräcklig. Undvik!
Betyg: 1/6 dåligt