Själv är jag inte tillräckligt gammal för att ha kunnat följa Vietnamkriget under 60- och 70-talet, men som tur är har jag gång på gång sett Plutonen! Elias var min favorit, typiskt var det väl att han skulle gå och dö lagom till slutet också. Det känns som en lättnad att kunna hålla det på den distansen. Om än andra världskriget skördade fler liv så framstår Vietnamkriget som tillräckligt magstarkt för min del. Jag har tagit mig en vidare inblick under krigsåren med hjälp av min nya kompis Stephen Hawkins som är nybliven sergeant i krokarna kring Nui Peak, som för övrigt inte säger mig ett smack. Säger Sköldinge dig något?
Efter en nätt liten rundvandring är det dags att fiska fram bössan och provskjuta lite grann. Av misstag (!) skjuter jag min instruktör... det uppskattades inte av alla. Redan i mitt första uppdrag får jag göra skäl för mitt namn och visa upp mina Rambo-kunskaper. Fylld av adrenalin sätter jag sprätt efter skurkarna för att straffa och plundra dem! Uppdraget väl utfört; spelet är i min smak! Ger mig MER!
Eller vill jag verkligen ha mer?! Från andra uppdraget och framåt börjar det bli krångligare att använda sig av min oerhört offensiva taktik i de tätbevuxna djunglarna. Här gäller det att ta det lite lugnt och smyga runt, "Counter Strike-fasoner" fungerar absolut inte! Spelet blir i och för sig inte mindre bra för det, allt handlar ju helt enkelt om en smaksak. För de som gillar att kravla runt i leran så har ni nog något här!
Jag försökte lugna ned mig själv för att satsa på och smyga lite istället, men det är så attans svårt att inte bli upptäckt... de tycks ha ögon åt alla håll och kanter. Man känner verkligen hur instängd och chanslös man är i vissa tillfällen. Fienden lurar där ute, de inväntar bara rätt tillfälle att få släcka ännu ett i mängden människoliv, vid dessa tillfällen skulle inte ens Rambo kunna hjälpa mig...
Variationen är det inget fel på, FPS-spel är ju vad det är. Men spelet griper mig inte, det finns inget direkt sug efter att "bara spela en bana till", tyvärr. Istället känns det som ett spel man kan sätta sig ned och lira i brist på annat. Historieentusiaster kan tänkas vara intresserade av att rota sig djupt in i urskogen däremot. Men det finns i mina ögon så många andra FPS-spel som det är mer tryck i både vad gäller Single Player och Online-läge.
Visuellt sett känns grafikmotorn något grötig, trots terränger och camouflage ska man ändock kunna urskilja exempelvis buskar från människor. Just den parallellen kanske var något grov, men det vankas åt det hållet i alla fall. Som tur är ser det i alla fall tillräckligt bra ut för att jag ska veta vad jag skjuter på, det är huvudsaken.
Ljudet och musiken är diskreta men ändå imponerande när det väl märks av. Puffrorna pangar, insekterna surrar och fienden vrålar i klar stämma. Vietnameserna talar även vietnamesiska och inte engelska, vilket är bra i sig. Jag har aldrig förstått mig på varför så många spel är engelsktalande trots att det kanske utspelar sig i Bora Bora-grottorna.
Jag har läst en del andra recensioner om Vietcong för att se hur andra ser på spelet. Flertalet av dem framgår tydliga klagomål över hur USA framstår som mäktigt samtidigt som Vietnameserna blir nedtrycka och förnedrade å den mildaste graden! Må så vara, men vi får försöka ha överseende med vad det är tycker jag. Personligen hänger jag inte upp mig på särbehandling åt något håll, det kan vara för att jag inte berörs särskilt djupt av historien från dessa år. Att klagomålen kan komma haglandes har jag däremot full förståelse för, men det är ju trots allt ett spel och inget annat...
Omdöme: Vietcong är ett medelmåttigt FPS som har ett lite lugnare tempo än sina konkurrenter på marknaden. Spelet saknas något ordentlig dragkraft, det är ett av skälen till att betyget slipas ned något. En betydligt skarpare grafik hade man också kunnat vänta sig. Annars fungerar allt utmärkt!
Betyg: 3/6 godkänt